Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 2

och tårar. Vår Iris kan ej mera flyga; efte en flygt af ungefär hundra alnar har hennes vinge råkat träffa de yttersta grenarne af en poppel, öfver hvilka hon velat flyga, och hvarvid hon så illa skadat sig, att hon från gren till gren störtat till marken. Med utsträckta armar och krossadt hjerta skyndade jag emot henne; och mitt lopp var endast ett qvidande, som slutade med ett rop af smärta. Jag upptog henne från marken och efter ett ögonblicks hvila försökte hon sjelfmant att för andra gången flyga; men ännu en gäng nedföll hon och jag sjelf bredvid henne, rullande mig förtviflad på marken, under det jag med mina fingrar och tänder uppryckte gräset, som betäckte densamma. Min Gud! min Gud! hvad skall det blifva af mig? Jag var för stolt, för lycklig, för säker på min sällhet, jag höll den i min hand, olyckan öppnade den; och min dyrbara skatt är försvunnen. O Herre! Herre! skall du icke bistå mig med en ingifvelse, icke sända mig ett ljus, en flamma! Herre, herre, hjelp mig! Herre, se till mig i din barmhertighet! Herre, Herre, jag blir vansinnig! Tålamod! tålamod! Gudomliga Godhet, du har hört, du har bönhört mig! Hör då, hör mig, min älskade, ett hopp har återvaknat i mitt hjerta, eller snarare, detta hopp är ett till min ledning ofvanifrån fallande ljus. Hör mig; Jag har så ofta från mitt fönster med mina blickar följt vår dufvas flygt, att jag, utan att misstaga mig, kan gå ätminstone två eller tre mil i samma nktning som hon. Hon flög öfver källor, kommande rån den lilla breda ström, som vid Foix aller i Arrigge. Hennes flygt måste sedan iktas öfver den lilla lunden vid Amourtier,