Aftonbladet – 29 juli 1851, sida 2

så mycket som ske kunde, till vårdande af ett oväldigt omdöme, utan att tidningsförläggaren derföre hvarken kan vara pligtig eller befogad att tillvälla sig något närmare förmynderskap öfver medarbetaren i öfrigt, hvarken till bevakande af hans enskilda förhållanden utom redaktionen, så länge icke någonting derom är kändt, som fläckar honom i det borgerliga hfvet, eller till censur öfver de skrifter och arbeten han tid efter annan kan hafva utgifit, helst om dessa arbeten till en del tjena såsom undervisningsböcker 1 skolorna, till en del vunnit inoch utomlands talrika beundrare såsom sköna poetiska skapelser, och mannen dessutom sjelf bekläder ett offentligt prestembete. Vi hemställa till en hvar oväldig, om icke, i betraktande af allt detta, Posttidningens idislade tuggande på sitt thema om Aftonbladsförläggarens svåra synd att hafva låtit Almqvist besörja anmälandet af utkommande arbeten (med de angifna undantagen), samt skrifva om elementarläroverken, ett ämne, hvaruti han var grundligt hemmastad, äfvensom i frågan om inre missionen, hvilket han såsom theolog och prest borde kunna bedöma bättre än förläggaren — om icke, säga vi, Posttidningens idislande härom verkligen smakar alltför mycket af kältringen. Ett ännu tydligare — om detta är möjligt — bevis på sin kältringsaktighet (det är detta uttryck vi ofta nödgats begagna emot Posttidningen, såsom verkligen varande det bästa vi kunnat finna, för att rätt uttrycka sakförhållandet; Posttidningen uppgifver oss äfven hafva begagnat ordet käring,, men detta är troligen en Posttidningens åsigt om hvad som borde ha stått) har P. T. lemnat i Lördags, genom införandet af ett, såsom det säges, inändt utfall emot Aftonbladet och dess förläggare. P. T. uppgifver sig hafva emottagit en mängd vinsända artiklar i detta ämne, 1 anledning af den Almqvistska katastrofen, af hvilka hon nu meddelar den mest passande, och minst öfverdrifna. Hvad innehåller nu denna artikel, som P. T. anser mest passande. Jo, endast en svit af de beskyllningar, hvilkas oförsynthet endast täflar med deras dumhet (sit venia verbo!) af det slag, hvarmed P. T. et konsorter i alla tider kört och vändt emot Aftonbladet, utan att de någonsin, med citater ur A. B. sjelf, kunnat styrka sina beskyllningar, hvilka säledes äro rena kalomnier. Vi anföra t. ex. ur Posttidningens frelagsartikel följande: Aftonbladet nöjde sig ieke med fördragsamheten som på den tiden egnades ät det oförskämda. Det sräfde ännu mera; och för att hinna mälet hvarät let syftade, företog det sig att först med verkligen satanisk konstfärdighet odla jordmänen för frodigheen af det ogräs, som skulle utsäs med bestämmelse att qväfra hvarje ädlare brodd inom samhället, att nedrifva thron, kyrka, familjlif, enskilt förtroende och allt hvaraf samhället sedan uräldriga tider blifvit danadt, haft skydd, styrka, fred och tillvaro. Det var beräknadt på den lätthet, hvarmed mensk ighetens sämsta böjelser vanligen bearbetas, att förejaget åt hr Lars Hjerta skulle skapa en källa af rik nkomst; och naturligt föll det sig också att denna omständighet skulle uppmuntra andra att träda i hans otspär, ledda af hoppet att, liksom han, vinna rikelom. På detta sätt uppkom det vi nu benämna skanlalpressen. Säsom ett värdigt biträde vid den nedrifningsoeh lemoralisations procedure, hvilken blef Aftonbladetsi ippgift, antogs hr Carl Jonas Ludvig Almqvist, hvars nflytande inom redaktionen länge varit en känd och rkänd sak; hvarförutan förre kamreraren Sandwall, , Jönköping och Götheborg, med enahanda syfte som Mtonbladet, lemnade sin skärf till samhällets pånyttödelse. Med icke mindre ifver, men kortare verklingstid utmärkte sig tidningsredaktören Lindman; l ch fäfängt efterfråga vi inom fäderneslandet dessa re pelare för den liberala pressen. De äro alla ymde; en för skuld, den andre för förfalskningsbrott ch den tredje för bedrägeri samt försök till mord senom förgiftning. Men olyckligtvis hafva de vid lykten icke tagit med sig den hos samma press nul! nneboende förskämda andan, fallenheten, falskheten ch skadebegäret. Dessa frätsär sitta ännu qvar vidl, ressen och samhällskroppen; och derest icke en krafig hand snart skär bort dem derifrån, genom ändanälsenlig och allvarsam lagstiftning för värt tryckrihetsväsende, skola de, förr eller sednare, under-! räfva säväl det offentliga som enskilta lifvet. — — — Ar icke detta både ett hyggligt bevis på wad Posttidningen anser vara mest passande ch en bekräftelse på just hvad vi i lördagsladet yttrade om den ömklighet, hvartill de eaktionära bladen sjunkit, att strida endast ned upprepade smädelser, utan att kunna, vartill Aftonbladet väl tjugu gånger uppma-i at dem, anföra ett enda bevis. Konstgreppet!t tt sammanväfva Lindmans och Sandvallslt hederliga handlingssätt med Aftonbladets potik är i sanning af den lumpna beskaffenhet, tt sjelfva hr Hellberg bordt skygga tillbaka, hi tt göra sig till marionett derför. Utom detli tt detta sätt att söka nedergöra (ett ut-. rycksfullt ord, som förekommer på ett annat) tälle i Posttidningsartikeln) Aftonbladet, ickels orde komma att så säkert lyckas, har det äffven det lilla ohehaget med sig, att kanske ela allmänheten, och icke blott Aftonbladet, ! örjar anse Posttidningen för en vkältring,,, all man icke längesedan varit ense om dennal: sigt, och hvad värre är, måhända dömmal; osttidningen ovärdig, att sedan deltaga i nå-lt on strid om hvad som är rätt och sannt ill amhället och de enskilda samhällsmedlem-t iarnas förhållanden. — Skånska Telegrafens, hvars förläggaret llförene i många år dagligen arbetat inom ti ftonbladsredaktionen, innehåller i sednaste s umret följande stycke, som kan vara upply-!t, ande såsom en bekräftelse på våra uppgifter lördagens Aftonblad: Att nu komma till Almqvists ställning inom reaktionen af Aftonbladet — och vi kunna nu mera ke anse oss begå nägon indiskretion då vi äfven dröra detta fält, ty gördet är uppgifvet — så är 4t on fölllklamlie d:lt att ham Jon LAG 8