Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 3

örkrossad, liksom träffad af ett åskslag; denne man, denne officer, som nyss sårat vär dufva, var densamme, hvilken jag om natten sett pi slagfältet vid Castelnaudary. Det var denne Biteran, som skjutit på er och som kastat cr af hästen. Vi igenkände hvarandra. O! jag försäkrar er, i detta ögonblick var ban nästan lika blek som jag, han såg mig klädd som nunna, och förstod att det var han, som iklädt mig denna drägt. xO! min fröken,, sade han, med bruten röst, vi sanning, jag är mycket olycklig. Och han räckte mig vår stackars dufva, som flaxade ur hans hand ech sjönk till marken. Jag upptog henne, lyckligtvis var vingen endast brickt. Men hon cgdåe hemligheten af er vistelseort, min älskade. Denna hemlighet följer benne. Hvar skall jag söka er? och huru skall jag nu kunna finna er, om hon icke mer kan flyga till er? Flyga för att säga er hvar jag sjelf är, för alt säga er att jag är fri, att vi skola blifva lyckliga? Ack! mycket säkert finnes det en själji denna stackars lilla varelse. O! om ni hade sett hur hon betraktade mig, under det jag återbar henne till klostret, och under det hennes mördare orörlig och mållös följde mig med ögonen, på samma sätt som då han såg mig aflägsna mig öfver det blodiga gräset på ängen, der fältslaget stod. OO! jag vet icke om denne man någonsir skall godtgöra det onda ham gjort oss; me han måste det, på det jag icke skall förbanna konom i min sista timma! Jag har lagt dufvan i en korg, och hålle denna på mitt knä. Lyckligtvis ör hon ickt sräffad i kroppen, det är blott yttersta ändar af vingen som är krossad. Jag har nyss befriat hennes stackars vingc