Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 3

ler jag skall träffa dig. Jag vill icke att du ! stt enda ögonblick fördröjer vår förening, om : det också vore för att skrifva dessa trenne förtjusande ord: Jag älskar dig! Tjugusjette brefvet. Tio minuter sednare. Hvad vi äro olycklige! ... Denne man är, född till vår olycka, denna sednare gång kan-. ske mer än den första. O! så hör då, hör, fastän du icke uppfattar ljudet af mina ord, hör, fastin du kanske: aldrig skall få veta hvad jag nu ärnar säga dig. Hör! Jag bade, som vanligt, fästat mitt bref vid vingen på vår dufva, detta bref, hvari: jag berättade dig allt, detta bref, som skulle föra till dig budskapet om en framtid arfsillhet. Jag hade lössläppt den stackars Iris, och följde henne med ögonen i luftens rymder, dit hon började svinga sig, då jag på en gång från andra sidan af klostermuren hör ett bössskott och ser vår dufva stadna i sin flygt, tumla omkring och störta emot marken. Jag uppgaf ett så smärtsamt rop, alt jag trodde min själ skulle med detta rop lösgöra sig från kroppen. Derpå störtade jag ur klostret, så förvirrad och utom mig af förskräckelse, att man förstod att jag träffats af någon stor olycka, hvarföre man icke sökte hejda mig. Jag hade sett i hvilken riktning dufvan fallit och skyndade till detta ställe. Femtio steg ifrån klostermurarna, såg jag en officer som jagade: detvar han som skjutit på dufvan; han höll henne mellan sina händer, och betraktade med förvåning och leåsnad det vid hennes vinge fästade brefvet. Med utsträckta armar störtade jag emot honom. Jag kunde icke tala; jag ropade endast: O! hvilken olycka! hvilken olycka! Vid fjerde steget stadnade jag, blek och