Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 2

vi följde en all af stora träd. Det hela af alla dessa förändringar frapperade mig, men detaljerna undgingo min uppmärksamhet. På något längre afstånd ifrån mig, varseblel Jag slutligen en man som under en löfsal aj kaprifolium och vilda rankor, i en till hälften liggande ställning, hvilade i en stor länstol. Han var klädd i en vidlyftig hvit nattrock. och bar på hufvudet den röda kalotten, tecknet af hans värdighet. Jag utsträckte handen emot denne man, patern förstod min fråga. — Ja, sade han, det är han. I detta ögonblick gick jag förbi ett stort träd; jag stödde mig deremot, ty jag kände mina fötter svigta, och skulle, utan stöd, vid nästa steg hafva fallit. Kardinalen såg min villrådighet och det tillstånd af mattighet, hvari jag befann mig. Kom, utan fruktano, sade han, och I uppreste sig till hälften i sin länstol. Jag vet icke hvilken känsla det var som förmådde honom att för mig mildra sin vanligen sträfva röst. Men denna röst ingaf mig fullt hopp. Jag återvann mina krafter, och hastade nästan springande att kasta mig för hans fötter. Med handen gaf han patern tecken att aflägsna sig. Denne lydde, och drog sig tillbaka på lagom afstånd för att ej kunna höra oss, ehuru icke längre än att han kunde se oss. Jag böjde hufvudet och utsträckte mina båda händer mot kardinalen. vHvad begär ni af mig min dotter?, frågade kardinalen, hertigen. Nådig herres, svarade jag, en nåd, på hvilken icke blott mitt lif, utan min salighet beror., Ert namn? Isabelle de Lautrec., sAh! er far var en af konungens trogna tjenare. Detta är sällsynt i våra upproriska