Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 2

dinalen. Jag beslöt att kasta mig för kardinalens fötter, hvilken i afseende på alla våra kyrkliga frågors afgörande har af den påfliga stolen erhållit full myndighet. Det var derföre jag af dig begärde blott tre månaders uppskof. Samma dag jag skref till dig, reste jag, försedd med ett af vår förestånderska undertecknat permissionsbevis. Min cellgranne åtog sig att vaka öfver vår dufva. Jag var lika säker på henne som på mig sjelf, och lemnade henne derföre utan fruktan. Jag reste, men hur skyndsamt jag än färdades kunde jag först efter sjutton dagar hinna fram. Kardinalen var på landet på sin landtegendom i Rueil. Jag begaf mig genast dit. Han var sjuk, och mottog inga besök. Jag tog in i byn och väntade. Jag hade sagtpater Josef mitt namn. Tredje dagen kom pater Josef för alt säga mig att hans eminens var beredd att taga emot mig. Vid denna underrättelse steg jag upp, men sjönk tillbaka på min stol; jag var som en döende; mitt hjerta tycktes vara nära att brista, mina ben svigtade under mig. Pater Josef har, som man påstår, icke serdeles ömt hjerta, men då han såg mig färdig att uppgifva andan vid blotta tanken på att befinna mig ansigte mot ansigte med kardinalen, sökte han på allt sätt att uppmuntra mig, och sade att om jag hade något att begära af hans eminens, ögonblicket nu vore gynnande, emedan kardinalen befann sig bättre än han gjort på länge. Ack! hela mitt och hela ert lif berodde på hvad som nu skulle tilldraga sig mellan denne man och mig. Jag följde patern, snart sagdt utan att se; mina ögon voro fästade på honom, jag rättade mina steg efter hans, liksom hans rörelser hade bestämt mina. Vi vandrave igenom en del af byn, och ingingo uti perken, der