Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 2

— Det höglofhiga och det högvördiga ståndets förhandlingar och beslut fortfara att vara lärorika för betraktaren såsom bevis på huru dessa båda stånd fortfarande framgå 1 sin karakters sanna bana,, för att begagna ett under de sednare dagarna i en annan tidning ofta citeradt uttryck. Ett sådant bevis lemnades nu sednast uti dessa båda stånds afslag på konstitutionsutskottets förslag attutskotten borde få välja sina ordförande. (För närvarande råder, såsom bekant är, den lagen att den enligt nummer på riddarhuset främste af adelns ledamöter skall vara ordförande, antingen han duger dertill eller icke). Oaktadt den föreslagna ändringen i denna lag visserligen är den billigaste och rimligaste man kan tänka sig, eller rättare endast går ut på att afskaffa en påtaglig orimlighet, så blef förslaget derom likväl, såsom sagdt är, förkastadt i de två stånden. Detta må kunna hafva sin förklaringsgrund hvad adeln beträffar, emedan det nu gällande företrädet för de främsta riddarhusbänkarnas familjer att taga ordförandep!atsen i utskotten onekligen utgör en realitet, eller en materiel fördel, då ifrågavarande ordförandebefattning för mången ung grefve eller baron utgjort ett trappsteg till högre embeten, utan att behöfva gå mängdens vanliga mödosamma väg, och en introduktion till inflytelse hos regeringen. Men att Presteståndet, hvars ledamöter, om reformen antages utan tvifvel sjelfve ofta skulle komma i fråga till ordförande, det oaktadt förkastat förslaget både emot sin egen fördel och med åsidosättande af rimligheter; detta är ett bevis på partiåsigternas makt, som förtje. nas hafva i minnet, ehuru obetydlig vigt frågan i öfrigt i sig sjelf kan äga vid sidan af den stora representationsreformen. — På den vanliga krokvägen öfver Norge erhåller man i dag den underrättelse om ut