Aftonbladet – 24 juli 1851, sida 1

— — — klagade förhållande ovilkorligen på en inre sjuklighet, derigenom att det öfverses och tåles.! Det bör vara en ganska Jätt sak att för en bestämd billig afgift, uppburen af en derför anställd tjensteman, få den resandes saker förförflyttade, utan all liqvid till bärarne, hvilket förorsakar prejeri. Genom polisens benägna biträde kunde då litt allt obehörigt och löst folk afhållas från ångfartygens landningsställen och den resande få i frid på stranden välkomnas af sina vänner, hvilka nu undanträngas af der omtalte försjenstsökande. MHermed sammanhänger äfven en omständighet, hvarpå jag rönt prof både i Stockholm och Götheborg, att, om man som resande händelsevis behöfver anlita en handtverkare för någon småsak, får man betala minst dubbelt mot vanligt pris (2). Detta utgör icke nägot bevis för den besjungna svenska gästfriheten. Om också de flesta resande icke behöfva fästa något afseende härvid i hänssende till den ökade kostnaden, så medför det dock alltid ett ober hag och en harm att veta sig hafva blifvit prejad om än blott på en skilling, blott för det man är främling. Under min resa öfver Stockholm till Götheborg har jag äfven på flera ställen varit besvärad aftiggare, Tärarne må gerna komma en i ögonen, när man på sina ställen längs med Göta kanal, som kostat så många milioner, ser en mängd trasiga barn, halfva mil trafva i kapp med ångbåten, för att vicka medlidande hos passagerare, hvilka då och då tillkasta dem en slant, hvarlom de strida, som när en bit bröd kastas bland hungriga hundar. I det rika joch luxu