Aftonbladet – 23 juli 1851, sida 2

INNer BdllsKkKa val INag Nuru fornallanaet ar rmed. Unga v. S. (soner) kom en dag . mig och sade, att ett rykte var i omlopp, jag skulle hafva bibringafi hans far gift, h att måhända polisundersökning derom ulle blifva. Då jag häröfver högeligen förnades, berättade han några detaljer, som gon af hans fars domestiker anfört, och m jag aldrig förut hört det ringaste om. Innting var väl naturligare, än att jag måste nka mig om huru jag skullle svara inför posen för att få saken klar, ifall en undersökng uppstode. Jag genomgick de i min nka möjliga punkterna, hvaromkring saken inde vända sig, efter den berättelse jag hört unga von S., och jag uppsatte häröfver en :omemoria. Det är den, son blifvit funnen os mig. Man måste hafva fattat denna pro.emoria så, som skulle den utgöra en på förind utkastad plan till ett påtänkt brotts förvarande; eljest kan jag ej begripa huru man eraf kunnat draga den slutsatsen, att brottsgheten vore satt utom all tvifvel genom denna romemoria. Det innebär en grym godtyckghet, att utan all grund antaga en skrift för aterieur, som lika väl kan vara posterieur, ch här i sjelfva verket så var. Och blott ärigenom är det likväl som man fått sannokheten förvandlad till visshet !! Det är dock örfärligt. Skall jag vara brottslig — och rottslig ända till den grad att det är utan all råga — derföre, att nägra personer först utpridt ett rykte om något som jag skulle hafva jort, och jag sedermera uppsätter en skrift, vari jag genomgår försvarpunkterna emot tt så infamt rykte? 2. Jag har också sett i utlindska tidningar, tt apothekaren Keyser i Stockholm berättat, let jag hos honom efterfrågat opium; samt uru mycket en menniska kwunde tåla deraf tan att dö: eller af hvilket qvantum hon loge: eller så bortåt. Sammanhanget med lenna anekdot är den, att jag vid den tiden under April eller Maj) var besvärad af sömnöshet; och då det i Rosens bröstdroppar (som ag brukade begagna) befintliga opium ej verade till sömn, gick jag till Keyser, som jag ,ersonligen kände, för att få ett mera rent ,pium : men hvarvid jag tillika gjorde mig underrättad huru mycket man kunde taga utan skada för lif eller helsa. Denna fråga var ju vögst naturlig, och just berälknad för säkereten. Nu ser det ut, som om man vid poisundersökningen velat förstå: saken alldeles motsatt sens; nemligen, att jag önskat veta 1vantum satis af opium för attt döda en menniska!! — Hvad berättigar tilll en så oerhörd rodtycklighet i antagande af den ena förklaringsgrunden i stället för den andra? 3. Vidare påstår man, att jag velat kasta misstanka på den stackars flickan Amanda Brandt, för allt det hiskeliga som timat hos v. Schewen. Detta är en fullkomlig osanning. Det är gubben v. S. sjelf som från början misstänkte henne, och ofta merddelade mig sina tankar derom, Jag hörde vanligen derpå, utan att säga hvarken nej eller ja, emedan jag ej visste huru det kunde hänjga tillsammans. Flere gånger försvarade jag henne; och då gubben blef för stygg mot henne, och hade I sigte att draga henne inför jpolisen, lät jag genom hennes bekanta varna henne att ej gå hem till gubben för att cj utsätta sig för svårigheter, Är detta att hafva velat skada eller kasta skugga på henne? Jag ville tvertom bjelpa henne. För min del tror jag, att gubben giorde henne orätt, så mycket mer, som det han beklagade sig öfver för det mesta var inbilladt; och till en del rent af imagineradt, såsom det synes, med flit. — Hit hör t. ex. talet om den förskräckliga stölden, hvarom jag skrifvit i ett föregående. (Almqvist syftar här på ett bref, dateradt Wangerog vid Bremen den 24 Juni, som kom hr Hjerta tillhanda för 14 dagar sedan, och hvaruti A. förklarat sin bekantskap med gubben v, Sehewen och sina fförhållanden till honom på ett sådant sätt, somm måste helt och hållet angå A. och S, enskildtt.) (Red:s anm.) 4. Också skall jag vara Namnförfalskare! — Hvad det är för ett namn, eller hvilka namn, jag skall hafva förfalskat, det begriper jag icke. Om denna infama Ibeskyllning kan jag således icke vidare utlåta :mig än att den är komplett osann, 3. Slutligen må följande alllmänna anmärkning tillåtas mig. För att om polisundersökningens beskaffenhet döma af :de uppgifter jag sett i tidningarne, kan jag ej annat finn? än att man, af förutfattad tanke eller fördom mot mig, i processualen gått till väga på helt annat sätt än svensk lag bjuder och menar. För antagande af en persons brottslighet (eller ens sannolikhet , dertill) erfordras antingen klara bevis, eller dock tydliga anledlningar (icke en motparts blotta påståenden). — När nu de v. S:ska utskickade inför polisen begärde undersökning, och det bland annat !blef frågan om mig, skulle man hafva tillsportt dem: Har ni sjelf sett A. göra det eller det, hvarom fråga är?, Nej! — (De måste nödvändligt svara nej, om de ej äro menediske.) Finnes någon annan, som kan intyga att han sett ÅA. göra det eller det.v — Nej. — (Detta svar är, utan antagande af mened, lika afgjordt.) Alltså existera inga vittnes-bewis, eller andra klara bevis (så fort man ej vill gå till väga med uppenbar godtycklighet, såsom genom antagandet at den hos mig fumna uppsatsen såsom någonting graverande, hwilket den alls icke är; se ofvan). Nu till anledningarne, Härvid brukar man taga i betraktande om den ifrågavarande personen gjort sig känd för sådant, eller annat brottsligt fförut? Är det fallet här med A.? — Noj. I frågan om anledningar, är det sedan det vigtigaste att eftersinna motiveet. Existerar här något motiv, något skäl, för den ifrågasatta personen (A.) att hafva wvcliat eller ens önskat v. S:s död? Omöjligt. Jag kunde på denna död ingenting vinna, men väl förlora ). Hvilket motiv, eller hvilken annan anledning kan då upptänkas, hvarföre jag skulle vilja begå en så hisklig gerning? Hämnd? Jag har aldrig haft nacot att hämnas nå onmnhhen vv SS oo