Aftonbladet – 23 juli 1851, sida 2

n SKaålla 5! HICUHNICIPAIE, HASVIll HIGH VITA DYR MYE skogarne bortföra stickor eller dylikt, eller i husenMd fva sockerbitar. De anställa äfven ofta verkliga bre undringstäg, särdeles de röda myrorna till de svarta, det rttaga från dem deras puppor, och man har obser lor: rat, att de egentligen borttaga pupporna till de arta arbetsmyror; dessa föra de hem till sina egna ackar, utkläcka dem der och få på detta sätt med7 betare — svarta slafvar! Men de bereda sig biträden ml blott af sitt eget slägte; de föra till sig äfven an-ltär a slags fremmande insekter af andra ordningen, lsai som Skalbaggar, Skinnbaggar (Hemipterer) o. s. V.-ltia etta är så mycket mera förvånande, som myrorna bc 0 särdeles glupska djur; men dessa inhyseshjon bo ; sr också icke utan skäl. De utgöras nemligen at Ne .dane, som lefva af små organiska affall, och nyttjas ni srföre af värdarne att hälla boningarne och gäng-ni igarne fina och snygga. Eller ock är det sädanalut jur, som afsöndra sådana ämnen, som för myrornalh ro smakliga eller af annat värde, särdeles socker, ch dessa husdjur värdas derföre med mycken omorg. — Men äfven Fjärilarne visa mänga tecken på tt dylikt förunderligt lefnadssätt. Det finnes ett list slägte, Psyche, hvars honor äro vinglösa, och till Im ringa hela sitt lif inom den hylsa, hvarest de beimnits såsom puppor och larfser; der lägga de-ock na ögg. När larfven framkommer är den främre elen försedd med fötter, men den bakre upplyftad i n båge. Derefter bekläda de sig med kokong, pälsa tt för hvarje art egendomligt sätt; en del afskära fa äsblad, en annan andra blad, men alltid skurne Pål oc tt eget sätt och hopfoga deraf kokongen. (Så ser m nan äfven Phryganeernas larver på bottnen af vatensamlingar, bäckar o. d. sammansätta sina omklädader af de derstädes befintliga ämnen, små träbiar, sandkorn eller små snäckskal: men den ena aren tager träbitarne, en annan sandkornen, en tredjelm näckskalen.) . Skulle Psyche-larven ej ega dessa ämen till hands, häller den tillgodo med nägot annat. Prof. inlade en sädan hylsa i en med ett ej fullt tätt illslutande lock försedd observationsläda, ställd på ett sl jord invid ett med -hvita gardiner försedt fönster; yredvid lädan läg en blå mössa... Ur den inneslutna ylsan utkläcktes de små larfverna, och man sägd lem, springande liksom på hufvädet, skynda ikring iln vlla rigtningar för att söka sig materialier till sin beSekning. Snart utkröpo nägra af dem oeh inom näera ögonblick befunnos de alla klädda, men i olikalri lrägter. Dei lädan qvarvarande voro grä, at dels stoftkorn de fått fatt uti; de på gardinerna sittandeln voro rent hvita; de som funnit mössan hade blä klä-lr: ler. — Sedan nägra är fann Prof: en del af des.k.ls Svampmyggens ordning ( Ceroplatus cesioides), som lefvals samhällen på undre sidan af fnösksvampar. Dju-lv ren äro af en mjuk:beklädnad, samt fordra för sinls trefnad en fuktig boning, hvarföre de finnas på sä-0 dana svampar, som äro fästade på nedre delen afls trädstammarne, eller på sädane träd, som äro kullri-lF gast, omgifne af högt gräs. Larfverne utspänna öfver svampen ett nät, liksom ett soltält, och vinnalg derigenom ett rymligt rum, hvarur svampvattnet ejlr kan rinna ut. I detta rum anlägga de vägar, ochlr sko dessa med ett slags skenor. Då de börja sinalh väganläggningar utgjuta de en seg droppe, den dejn gående framät utdraga till en dubbel skena; gåendejt derpå i olika rigtningar sammanbinda de flera aflrt dessa vägar, och bilda på detta sätt ett helt kom-lt munikationssystem, på hvilket de med utomordentligs lätthet framila hvart de vilja. Dessa små djur äro dessutom de enda hos oss befintliga insekter (utom ll den s. k. Lysmasken), som sprida ett forforescent sken. ll När de förpuppa sig, bereda de af det nyssnämndals vägämnet en hylsa, sedan de dertill förut gjort enl: uppränning. Inuti denna afkläda de sig nu huden, och framkomma sedermera säsom fullbildade insekter, sedan de uppskjutit det lock som tillsluter den! lilla kokongen, och hvilket innantill är starkt fästadtj med fina tägor. När nu flera sådana puppor liggals tillsammans, alla med öppningarne vända åt ett häll, uppstär genom deras fosforescens ett sädant sken, att det hela bildar en ljus fläck. Prof. Malmsten höll ett föredrag om fruntimmersklädsdl vid uppfostran. Dessa möten,l. yttrade talaren, voro ej till blott för att ve-l tenskapsmännen skulle meddela hvarandra resultaten af de lärda forskningarne; de hade ock det ändamål, att för den stora allmänheten sprida kännedomen om det allmänt nyttiga, hvartill vetenskapen kommit; att utrotagamla fördomar och meddela nya gagnande läror, Och då äfven vårt hvardagslif hade sina märkvärdigheter, ville talaren derifrån hemta sitt ämne, hyilket väl vore värdt att begrundas och behjertas. Fruntimmer äro ej liknöjda om sin klädsel; allt hvad smak, konst och lyx förmår uttänka användes för att vara väl klädd ; men detta väl har här en annan betydelse än den goda och riktiga, ofta är den till för att dölja medfödda lyten, oftast verkar den kroppens skadande. Menniskan äri detta hänseende en mycket kufvad slaf, slaf af modet, det vexlande), nyckfulla och derföre också plågande ech förstörande. Då vi anse åtsittande kläder såsom prydliga, kläder Chineserna sig i vida kostymer, och låta blott-en hafva dem Iträngande, nemligen den Onde. Kläderna hafva blott den uppgift att vara ett skydd Iför kroppen mot temporära eller klimatiska olägenheter; de skola derföre endast afse att bäst nå detta ändamål; valet af tyg är härvid vigtigt och kanske skall man i en framtid derpå fästa mera afseende; Genom en lojemn eller otillbörlig tryckning på ömtåligare delar, blifva de ett verkligt förderf, som medför ej blott sjukdom, utan ofta till och med lvanskaplighet, Detta kommer af mänga orsaker; brist fi kännedom om kroppens byggnad är ej den minsta. Talaren ville: ej nu vidröra det skadliga inflytande snörlifvet utlöfvar; vackra (eller rättare sagdt fula) afbildningar förtydligade den vridning, ofta i flera Ihvarf, ryggraden genom en sådan våldsam tryckning undergått. Han ville nu blott antyda de skadliga inverkningar hvarföre skuldran och axeldelarne i allmänhet ära utsatta, särdeles genom de urringade klädningarne. Genom att hänvisa åhörarne till de upphängda stora plancherna öfver menniskoskelettets byggnad, tydliggjorde talaren öfverarmens förhålIlande till bålen, skuldrornas, bröststommens loch refbenens inbördes sammanhang, hvarigenom skadande af en del medför skadande lat en annan. I axelhålan gå vigtiga blodkärl, som leda blodet fram och tillbaka till arImen och händerna, samt en stor nerffläta. ;IHoptryckes nu denna del, så hämmas blod-Icirkulåationen af nervernas verksamhet; armen I blir ej fri, skuidran skjuter upp, bröstet blir jinsjunket, bröstkorgens rum blir trängre och lanlag för tuberkler i lungan inställer sig ej fsällan, Det är också icke sällsynt att se i högre kretsar unga flickor, som från barndotimen varit klädda i dessa djupt urringade Iklädningar, hafva svårt att föra armen upp till hufvudet, hvarvid de ofta få en svår darrning; armen dommar, ryggsnedhet infinner sig, linverkan på ryggmärgen blir ej ovanlig, och tfvid minsta rörelse hoppar armen ur sin ledI hå:a. Vi förundra oss öfver chinesernas omenskliga sed att göra sina fruntimmer sköna genom att innesluta foten frän barndomen i en metallsko och förvandla den till en oformlig en