Aftonbladet – 19 juli 1851, sida 3

saken hade jag banat mig väg genom folkmassan och försvunnit. Jag hastade tillbaka till-flodstranden, der jag återfann mina roddare och, under det jag öfverväldigad af ångest, ropade: Isabella! Isabella! Sedan de nägra ögonblick öfverlemnat mig åt min förtviflan, frågade de hvart de skulle föra mig. Jag visade dem Rhoneflodens lopp. De lösgjorde båten och floden bortförde oss. Hvad skall jag vidare säga er? Utan tvifvel har jag edan fyra år lefvat, eftersom ni ännu i närvarande stund finner mig lefvande; men egentligen taladt, har jag icke varit till. Jag har endast afvaktat tilländalöpandet af den tid, då jag, enligt min föresats, skulle aflägga mitt klosterlöfte. Ni har förkortat denna tid, och jag tackar er derför. Ifrån det ögonblick jag blef öfvertygad. att ni icke varit mig trolös, att ni ännu älskar mig, är det mig lättare att afsäga mig verlden, och jag flyr nu lugnare till Gud. ft Bed för er bror... er bror skall bedja för er Kl. 3 eftermiddagen. Tjugonde bdrejfvet. Kl, half 6 samma dag. Hvad ni säger mig, kan jag ej riktigt fatta. Ni har återfunnit mig, ni är säker på att jag icke varit er trolös, att jag ännu älskar er; och detta, säger ni, närmar tiden för afläggandet af ert klosterlöfte, gör det lättare för er att försaka verlden, och er sjelf lugnare för att egna er åt Gud! re Ack min Gud! skulle ni då ännu vidhålla detta besynnerliga infall att förakta verlden? Men hör mig då: Gud är icke orättvis. Då jag egnade mig åt honom, var det derföre att jag trodde er vara död; ni lefver; nå väll Gud har icke kunnat mottaga löften, aftvingade af min förtviflan; och då orsaken till