påföljande 8:ne mänader, dä jag hade tillfälle bemärka det stora förtroende, hvarmed Almqvist af v. Schewen omhuldades. Almqvist sökte äfven i allt behaga von Schewen och bemötte honom med en näI stan sonlig pietet. Orsaken till ett så sällspordt förI hållande förklarade Almqvist förefinnas endast uti hans tacksamhetskänsla för von Schewen, derföre att denne, för flere är tillbaka, försträckt Almqvist 500 rdr bko, efter en hos honom begängen stöld, men I hvilka penningar Almqvist sade sig längt för detta I hafva äterbetalt. Enligt hvad han tillika förklarade, hade han aldrig häftat i någon annan skuld hos von Schewen eller haft andra affärer tillsammans med honom, än de som varit en följd af deras: gemensamma sysslomannaskap i afvikne kanslisten Ahlstedts konkurs. Sanningsenligheten af dessa uppgifter hade jag allt skäl att betvifla, dels emedan jag ryktesvis förnummit, att von Schewen egde skuldsedlar af Almqvist ä betydliga belopp — hvilket jag ock en gäng I frägande omnämnde för von Schewen, som derpäå afgaf undvikande svar, såsom jag förmodade till följd af emellan honom och Almqvist träffad öfverenskommelse att förhemliga deras penningetransaktioner — dels ock derför, att jag en gäng tyckte mig varseblifva uti en utdragen bordslåda hos von Schewen en der liggande af Almqvist utgifven och på postpapper skrifven revers. I afseende på beskaffenheten af ryttmästaren von Sehewens själsoch kroppsförmögenheter, så, beträffande de förre, väckte det min förundran, att en så gammal man kunde ega i behåll ej allenast ett ovanligt godt minne, utan äfven mycken reda och skärpa i omdömet, samt dertill ett lynne, som fann nöje i skämt öfver tidsfördrif, tillhörande den kraftfullare äldern. Nägon ledsnad vid lifvet lät ryttmästaren von Schewen aldrig förmärka, utan lät han snarare päskina mycken lefnadslust. Med undantag af en äkomma i ena eller båda benen; och deraf föranledd smärta, hörde jag honom aldrig klaga öfver illamående. Jag bör likväl nämna, att jag icke sett ryttmästaren von Schewen på de sista 4 mänaderne, och känner icke huru hans helsotillständ varit under denna tid. Att något arsenik funnits uti von Schewens bostad har jag icke hört omtalas, ej eller sjelf varseblifvit, och är jag fullt öfvertygad att von Schewen hvarken kunnat eller velat förskaffa sig sådant. Det torde måhända vid ett tillfälle, sådant som detta, ieke anses alldeles olämpligt att meddela nägra omständigheter, som, ehuru icke egande ringaste juridiska giltighet, likväl uti psychologiskt hänseende torde vara af synnerligt intresse och lemna, om jag så får uttrycka mig, ordet till der fasansfulla gåta, hvars lösning den pågäende undersökningen har till föremäl. För omkring 3 är sedan varseblef jag uti ett då i Stockholm befintligt frenologiskt museum ett gipsaftryck utaf ett hufvud, som fästade min synnerliga uppniärksamhet, Efter detsammas skärskådande blet mitt total-omdöme, att den person, hvilken burit elle: bure: originalet till: detta gipsaftryck, kunde vara i ständ att begä hvilka brott som helst. Underrättad att denna: person var regementspastorn, litteratörer Almqvist, studsade jag öfver mitt härda omdöme, misstroende min förmåga att rätt hafva genomskådat de sig företeende frenologiska fenomenerna, och dera! dragit riktiga följder. Denna misstro ökades äfven deraf att jag om Almqvist, hvilken jag väl då icke kände ens till utseendet, ej hört omtalas nägon handling, som lagen kunde: bestraffa. Jag egnade då åt nämnde gipsaftryck en ytterligare granskning, men kunde -ieke komma till annat resultat än detnyss antydda. När jag sedermera, några är derefter, råkade tit. Almqvist hos yon Schewen, märkte det intima förhällande, som dem emellan rädde, väcktes hos mig, jag må säga till följd af en inre nödvändighet, den föreställning att Almqvist på von Schewen hade nå gra arriere-pensces,, hvilken föreställning hos mig öfvergick till -moralisk visshet, då han förklarade sitt, med stor uppoffring af tid, beqvämlighet m. m. för enade, deltagande i von Schewens angelägenheter, ofta af en beskaffenhet, helt och hället främmande för en presterlig verksamhet, härflöt endast af erkänsla för en läneförsträckning, lemnad och återbetald för redan flera är tillbaka. Med någon erfarenhet om menniskonaturens beskaffenhet, blir en sädan oegennytta i hög grad otrolig. Att här anföra och utveckla de frenologiska skäl, hvarpå det omdöme, som ofvan blifvit uttaladt, är grundadt, lärer icke vara på sin plats; hvadan jag förbigår allt yttrande derom, förklarande mig dock villig, att om sådant skulle framdeles äskas, ett sädant afgifva. Hvad nu blifvit i detta ämne antydt, har skedt endast för att förklara anledningen till mitt för nägra är sedan yttrade, och allt hittills vidhällna omdöme, att Almqvist vore i stånd till hvad som helst. som upplästes, hvarefter vice häradshöfdingen Rathsman på framställde frägor förmälde, att regementspastor Almqvist vid flera tillfällen från vice häradshöfdingen, för ryttmästaren von Schewens räkning, hemtat handlingar, som varit till granskning eller andra ätgärders vidtagande ät vice häradshöfdingen öfverlemnade: att Rathsman icke kunde draga sig till minnes det han vid nägot sädant tillfälle bemött regementspastor Almqvist på ett mindre höfligt sätt eller i hans närvaro om ryttmästaren von Schewen fällt förklenliga yttranden, men att han deremot ihägkom; att han för Almqvist omtalat, att en person sökt förmå honom -att biträda ryttmästaren von Schewens hustru och barn vid utsökande af deras rätt hosryttmästaren, samt föranstalta att bemälde hustru och barn kommo i besittning af sina lagliga rättigheter: att regementspastor Almqvist, i anledning af ofvanberörde meddelande, flere gänger anmodat Rathsman art derom skrifva ett hotande bref till von Schewen, samt. att Rathsman efter sin bekantskap med regementspastor Almqvist städse trott sig finna, att Alm-l qvist gjort allt för att förmå ryttmästaren von Schewen att blifva misstänksam mot de personer, hvilka omgåfvo honom, med undantag af Almqvist sjelf, som pätagligen eftersträfvat att ensam blifva ryttmästarens förtrogne; hvarjemte vice häradshöfdingen Rathsman, efter det han lemnats tillfälle beskäda de uti protokollet för den 14 dennes intagna, enligt ryttmästaren von Schewens uppgift, af regementspastor Almqvist utfärdade skuldförbindelser, yttrade: art han, ehuru bokstäfverne uti dessa sagde: sedlar vore olika med dem Almqvist vanligen skref, likväl, med afseende ä flere deri förekommande bildningar oeh det egendomliga i stilen, toge för afgjordt att Almqvist skrifvit: och uthändigat samma skuldförbindelser. Hr ryttmästaren von Schewen anmälde till proto-: kollet, att han den 17 dennes upptäckt att ätskilliga: af Almqvist utfärdade recipisser angående skuldsedlar, ! hvilka Almqvist af von Schewen emottagit till inkas-: sering, blifvit ryttmästaren fränhände; bland andra! en å omkring 80 rdr, utgifven af landtmäteriauskul-! tanten Bolin. l j j Sedan herr doktor Lewin tillkännagifvit, att ryttmästaren von Schewens helsotillstånd på de sednaste dagarne npgot försämrats samt att anledning till den ; misstanka, att arsenik blifvit ryttmästaren bibringadt, icke saknades, hvarom likväl hr doktorn sä fort ske! kunde skulle lemna bestämdare intyg, uppsköts ransakningens fortsättande till ett annat tillfälle. År och dag som ofvan. Efter befallning. Carl Dahlgren. — Protokollet för den 21 Juni upptager åtskilliga ytterligare. vittnesförhör, af kanslisten Montgommery, vice notarie F. Bergman, källarmästaren Ahlström RR nn rr saken hade jag banat nig väg genom folk-,