Aftonbladet – 19 juli 1851, sida 2

ära, min herre; Om ni med edra egna ögon vill försäkra er om förhållandet, så är det ännu tid dertill. Skynda er, och ni skall hinna till kyrkan på samma gång som de. Jag lät icke tvenne gånger säga mig detta ty det var för mig maktpåliggande att me egna ögon försäkra mig om ena fruktansvärda verklighet; jag kunde icke tro på karlens berättelse. Utan tvifvel hade han något hemligt skäl att säga mig denna djerfva osanning, ty jag var säker att han ljög. Jag var bekant i Valencia, emedan jag bott der i tre månader; jag gick derföre hastigt öfver bryggan, kom in i staden och följde alla de bakgränder, som skulle leda mig rakt till kyrkan. I öfrigt vägledde mig klockorna, som ringde med full fart. Platsen vid kyrkan hvimlade af menniskor; men oansedt dessa klockors ringning, oansedt denna på kyrkplatsen församlade folkhop, kunde jag icke tro hvad man nyss sagt mig; jag var öfvertygad att det var någon annan än ni som gick till altaret, och att karlen, som meddelade mig denna tidning, antingen sjelf var bedragen, eller att han bedragit mig. Och ändå vågade jag icke fråga någon. Om jag icke varit klädd i kardinalens gardesuniform, bade jag aldrig kunnat tränga mig fram Kl denna folkmassa, så stor var den. en för min uniform gaf allt vika. Då, o! — ännu i dag måste iag anlita alla mina krafter för att göra er denna förskräckliga berättelse; i går,: då jag ännu var okunnig om att det var ni som skref till mig, hade jag icke kunnat förnya denna smärta, utan att dervid upprifva ett dödligt sår. .. Ol! ni har endast lidit af min död, men jag har lidit af er trolöshet. Förlåt, förlåt, Isabella! Er trolöshet, jag vet det nu, var endast skembar; men för mig, o! för mig, olycklige, var det en verklighet!