Aftonbladet – 19 juli 1851, sida 2

dan länge sett er balkong, hvarifrån ni sade mig farväl, ty jag hade nu tagit af vid en krökning af vägen, men er balkong var tom, jalusierna voro tillslutna. I hela anblicken at detta slott, hvilket jag så mycket längtat att återse, låg någonting dystert och ödsligt, en isande köld genombäfvade mig. På en gång såg jag hufvudporten öppnas och ett derifrån kommande högtidligt tåg tog vägen åt staden och försvann. Jag befann mig ännu omkring en half qvarts mils väg derifrån, och kände, utan att veta hvarföre, mitt hjerta sammanpressas och mina krafter försvagas. Jag stödde mig mot ett träd vid vägen, torkade min af svett betäckta panna och började åter min vandring. Jag mötte en betjent. ;Min vän, sade jag till honom med en till hälften qväfd röst, är det icke mademoisellc Isabella de Lautrec som bebor detta slott? Så är det, min herre, svarade han; ännu är det mille Isabella de Lautrec, men inom en half timma måste man kalla henne annorlunda. ;Måste man kalla henne annorlunda? Och huru skall man då kalla henne? ,Madame la vicomtesse de Pontis ;Hvarföre madame Ja vicomtesse de Pontis ? Emedan hon inom en ha:f timma blir gift med min husbonde, monsieur le vicomte de Pontis. Jag kände att jag skiftade färg, och dolde min panna i min näsduk, ,Således,, återtog jag, xvar det tåg, som jag nyss såg utkomma från slottet . . . Det var bröllopståget., sOch 1 detta ögonblick? ...s I detta ögonblick äro de i kyrkan. O! det är omöjligt ! ä Omöjligt!, upprepade betjemten. På min