Aftonbladet – 18 juli 1851, sida 2

0, p ADD VDM PONY LLIVUdHUt: SAUL TUVIINITIH um den yttre naturen sätter oss i tillfälle att delvis omskapa densamma; insigten om det äldsta kulturillständet leder oss till nybegagnande af uråldriga ;lementer, till förverkligande af nya, från evighet föriwsedda former. Det var från Leibnitz, som ideen om en språkvetenskap i modern mening utgick, och ilken sedan realiserats ej blott genom stort och gt verkande män, utan ock genom ett flertal af ke forskare, hvilka hvar i sin män bidragit till vetenskapens fulländning. Det är emellertid den jemörande spräkforskningen, som egentligen stär i skuld ill naturforskarne för samlandet af sådana materiaier, hvarpå den grundade sina första arbeten. Så har t. ex. den bekante resanden Pallas ej blott forskat i de nordost-asiatiska trakternas natur, utan 3 ven i dessinmas spräkförhållanden, och i Engelsmännens besittningar har det funnits andra, som lemnat rika råämnen för en Grimms, Popps m. fl. vidare behandling och upptäckt deraf, att det herrskar en innerlig frändskap mellan alla lemmar af den s. k. Indo-germaniska spräkfamiljen, hvari inbegripes nästan alla Europas och det medlersta och södra Asiens .ungomäl, från Island till Ceylon. Lika mycket har len Semitiska spräkstammen varit föremäl för forskning. Betraktar man arten och methoden af denna forskning, så visar det sig, att den sprider ett helt annat ljus, än man anat, öfver den första tiden och le första menniskorna; ett brutum et turpe genus gifves ej mer; språk oeh civilisationsphaser ligga öfver hvarandra sasom geologiska formationer. Stammarnes äldsta öden, vandringar och lefnadssätt uttrycker sig i språkets väsende; äfven internationella frändskaper och fiendtligheter röja sig stundom i det omedvetna spräkbruket.: Tvenne folk med snart sagdt samma språk, seder och naturbeskaffenhet ägde frän början gemensamma bostäder; i tidens lopp söndras vänskapsbandet, den ena stammen vandrade öfver Indus fram mot Ganges, medan den andra drog till grannskapet af Persiska viken, och af denna söndring bevara spräken ett minne, i det den ursprungliga ariska beteckningen för Gud (Diva) hos den vestliga stammen kom att betyda motsatsen; Talaren framställde, säsom prof på en genom språkförhällanden bevisad frändskap mellan de tvä stora hufvudgrenarne af curopeisk munart (d. germaniska och.d. romaniska) benämningen på Gud och Menniska. Hos den germaniska stammen äterfinna vi den indiska Manu uti värt och tyskarnes Man, såsom betecknande det tänkande och förnuftsbegäfvade. Derivationen af ordet Gud förmodas vara af det zeudiska Khadåta eller dess analoga sanskritform Svadotta (den sig sjelf gifvande eller alstrande, hvilket genom det persiska Khoda öfvergätt till det göthiska och skandinaviska Gud. I romanspråken finna vi ideen Menniska uttryckt genom derivater af det latinska homo, hvilket enligt gammal mening skulle betyda den jordiske (humus!); men nu har det uppdagats, att det har sitt analogon i sanskritordet hvemån, af hvå bedja, ropa, och alltså betyda den talbegäfvade, bedjande. Deremot är det romerska deus intet annat än det indiska döva (ljuset, det strälande firmamentet, Zeus), hvaraf diabolus (djefvul, diable) endast är ett hänfullt derivativ, i samma mening som det persiska dev. Dylika olikheter mäste alltså hafva sin grundi djupa grundolikheter hos eljest beslägtade stammar. Detta rörer emellertid endast det yttre, formella af spräken. Hvem skulle för ett sekel sedan trott att en ryggkota af okänd art skulle lemna klaven till en fullständig rekonstruktion af det aldrig sedda slägtet; och på samma sätt, hvem skulle för ett halft sekel sedan anat, att nägra oregelbundna streck, ristade på Persiens klippväggar eller fragmenter af mursten på Euphrats och Tigris stränder, skulle tydas med ringa möda, alldeles efter enahanda method, som hos naurforskningen. Medan sälunda spräkforskningen alltmera sammansmälter med historien, ingär den ä anIra sidan med anatomi, fysiologi, geologi och fysisk seografi till den förening, som är känd under namnet Aithnografi. Väl har denna vetenskap trott sig inna ej obetydliga skiljaktigheter mellan folkslagen, I kraniets bildning; dock torde andra yttre likheter i den ena sidan och ett aktgifvande på den andeliga kulturens inflytande, lefnadssättet och tankevanorna bestyrka den genom mängsidig erfarenhet insedda sjilens kraft att omforma de yttre dragen, i någon mån: upphäfva föreställningen om stora grundolikheter. Det ir också på detta omräde den jemförande språkforsk-; ningen intager sin plats i naturforskningens leder; ty len har ädagalagt identiteten af de andliga förmösenheter, som hafva fått sitt uttryck ispräkförmägan, huru olika den för öfrigt må ljuda hos de särskilda stammarne. Dessa modifikationer skildrades efter Prichards indelning i fem grupper: 1) den indo-; ;uropeiska, 2) den semitiska, 3) den chinesiska, 4) den uraniska, ugriska eller ugro-tartariska och 5) de ullväriga Afrikanernas språk. Inspektör Worsaae talade om det utbyte för hi torien, som lemnats af den sednare tidens antiqvarisktraturhistoriska forskningar i Skandinavien. När man vetraktar från naturhistorisk synpunkt vär jord, finner nan den helt visst med mänga (hundra) tusental af r öfverstiga den älder, man enligt historiens uppgif-; er velat tillägga den, och äfven med antagande af less älder till blott 5000 är, är det i sanning märkigt, att den europeiska historien ej gär mycket öfver tt par tusen är tillbaka, Medan vår t. ex. ej är älre än 1000 är, ja Amerikas knappast öfver 400 är. )fver allt, äfven i de äldst bekanta länder, blir det ock alltid före den historiska tiden ett tomrum, som nappast sagan fyller, och om hvars förhällanden inga! ppgifter skulle kunna erhällas. På frägorna om den den har dock antiqvarien svar, och han grundar em på de ännu befintliga minnesmärken af det förängna han finner säsom qvarlefvor i jorden och anorstädes. Nu för tiden har man derföre på fornorskningen fästat mera afseende; samlingar af det unna upprättas, resultater för historien dragas, och et är isynnerhet Norden, som i detta hänseende kan igas hafva hunnit längst på det vidsträckta fältet, er dess forntid ligger insvept i mörker, och derföre an man tala om nordisk fornforskning, nordisk tethografi. Om denna forntid gifves väl mängfaldiga ypotheser, men dessa hafva till en stor del öfvergifits, sedan antiqvarien gätt i förbund med naturforsaren. Så visade prof. Steenstrup i ett föregående ;redrag genom iakttagelser på de s. k. ostronbanarne på Jutland, att der funnits ett folk, som lefvat f jagt och fiske, med hvilken upptäckt Steenstrup HN fullo bestyrkt prof. Nilssons äsigter. Detta folk! odde blott vid kusterna och förde derstädes ett haltildt lefnadssätt. Men ett annat folk inträngde, gick jupare in i landet, hvars ofantliga skogar det röjde. ledan det första folkets kultur var ganska Jäg, såom deras ännu qvarvarande redskap af klumpigt uggne stenredskap bevisar, hade det andra folket en onstfärdighet, som ännu tydliggöres af deras utomrdentligt väl arbetade bronssaker. På den följde en nnan tidsälder, då utensilierna blefvo af jern: jernIdern. — Kännedomen om vär forntid, berättelserna m de första innevänarne i Skandinavien, om deras! j et oah omenskliga grymhet, allt detta stöddel i munkarnes fabeluppgifter. Med sethnoling skola de längst försvunna tiderna ja och klart visa oss det framfarna, ej en, utan öfver hela jorden. A. — Vid refererandet af Naturforskarnes första alluna möte har berättelsen om det föredrag, som ölls af professor Huss, angående de i serskilda pronser af värt land endemiska sjukdomar, kommit att nehälla illiga oegentligheter i medicinskt afseide, förorsakade af ofullständig uppfattning vid födragets afhörande. Professor Huss ärnar i medika tidskriften Hygiea framdeles fi men emellertid anföra