Aftonbladet – 14 juli 1851, sida 3

ria af Medicis, Det blef således afgjordt att jag var död; också utspriddes ryktet derom jaf alla som voro intresserade af art man trodde det. Efter tvenne månader kunde jag ändtligen lemna sängen. Ända hittills hade jag varit undangömd i den underjordiska kammaren; att andas den yttre luften blef nu nöd vändigt för mitt tillfrisknande. Vi befunno oss i November, men Languedocs blida vinter tillit ännu några nattliga utflykter. Man tillät mig att i klosterträdgärden njuta af den friska aftonluften. Med tanken och känslan, — jag vill icke säga med krafterna, ty jag var ännu så SVAG, att jag ej förmådde hvarken att gå upp eller ner för trapporna — hade min at döden förlamade kärlek till er, i hela sin Iiflighet återvaknat. Jag talade blott om er, efterlängtade ingenting annat än er. Så snart jag förmådde att hålla en penna, begärde jag att få skrifva till er, man gaf mig hvad jag bre; ärde, man affärdade en budbärare för mig, men som denne naturligtvis skulle upptäccka att jag lefde, och som denna upptäckt i deen uppskrämde fru de Ventadours tanka, ver liktydigt med förföljelse, fångenskap, kanske fill och med döden, qvarstadnade budbäraren i omgifningen, och återkom efter tolf eler fjorton dagar, sägande att er far hade fört er till Paris, samt lemnat mitt bref till den af edra fruntimmer, som han trodde vara: er mest illgifven. i Från detta ögonblick blef j ig hu g örlitade mig på er kärlek, och var Ofvertya sad om att ni utan uppskof skulle besvara nitt bref. Så förgick en månad; hvarje under fruktös väntan tillbragt dag var cit nytt cmot mitt örtroende till er riktadt hugg, var ifrån toppet undanryckt stöd. (Forts.)