Aftonbladet – 14 juli 1851, sida 3

På samma gång ni var mitt sista minne. var ni äfven min första tanke. Ja Sås Wu omkring för att upptäcka om ni ic ra UåsON. städes var i ftummet hos mig, meny jag så endast fremmande ansigten, och midt iblanc dem en man med uppvikta är par och blo. diga händer. Det var doktor 1 som nyss för. bundit mig, Jag tillslöt år ar Ö i er ögonen. Det var denna Natt. som ni infann er i klöstret, der man al fruktan att kardinalen skulle erfara förhåljeng et, sade att man icke sett mig. Sålunda blef ni ok: mig I klostret, äfver , mig doldes att ni ? nära hvarandra, Wi andra. Jag har ingen reda på hvad som tilldrog sig under de första fjorton dagarne sedan jag blifvit eårad. Mitt tillstånd var ieke ett tillfrisknande, I nen ett fördröjande af nedstigandet i grafve n. Slutligen segrade min ungdom och goda kroppskonstitution, jag kände en viss svalka sprida sig i mina matta, af feberhetta ännu plågade lemmar, och ifrån detta ögonblick förklarade läkaren att jag var riddad. Men vilkoret för mitt återställande, att jag icke fick tala, icke lemna min säng, icke taga någon del i det yttre lifvet; jag skulle få lefva blott med vilkor, att på en månad eller sex veckor vara liksom om jag icke funnes till. Det var under denna tid som marskalken hertigen dömdes till döden och afrittades. Denna afrättning ökade de stackars klostersystrarnas förskräckelse, hvilka hade gifvit mig gästfrihet. I öfrigt kunde det icke betviflas att jag, så prins af blodet som jag var, skulle, om man erfor, att jag ännu lefde, hafva blifvit behandlad på samma sätt hr de Montmorency. Var icke han besligtad med Maannig om att jag befanr som af samma orsak föl Kommit dit. Vi befunno oss en fingo likväl icke se hvar