Aftonbladet – 14 juli 1851, sida 2

på sin stora förmåga att uppfylla landskapsoch genremålningens förenade fordringar. Figurerna framstå der med en klarhet, som knappt lärer kunna öfverträffas; fiskare i hamnen ombord på sina sumpar i handel med fruarna, passagerarne i en kullbåt, ett grannt ekipage som passerar på bron förbi en åkare, damer med parasoller och köksskönheter med sina korgar på armen, hvimla här om hvarandra och tyckas alla lefvande, hvarjemte det hela, genom det tredubbla tontrycket, har en relief, som man ännu för några år sedan icke visste gifva åt lithografien. Det stora poströfveriet. (Utdrag af ett bref från Bohuslän). Från Elfsborgs län skrifves, att man ännu icke kunnat förmå de för delaktighet uti det i närheten af Haneström föröfvade stora poströfveriet misstänkte personer till bekännelse. Moraliska bevis emot dem finas i mängd; men juridiska har man ej mer än ett halft, och det blott mot den ene, som innehaft och velat vexla en af de röfvade sedlarne. För närvarande sitta nämnde personer häktade i Wennersborgs länsfängelse. Deras namn äro: Jan Petter Lindmark och Carl Gustaf Lindmark samt denne sednares svärfar Thure Börjesson. De begge sistnämn. de hafva sitt hemvist i lilla Komperöd och Uklums socken och Elfsborgs län. Af de röfvade penningarne hafva på 5 särskilta ställen återfunnits innalles 23,788 rdr 16 sk., samt på ett sjette ställe en guldring, som bortkom vid det tillfälle, då väldet ä postföraren föröfvades. Beträffande anledningen till nämnde personers häktande och penningarnes äterfående berättar brefskrifvaren följande: Man hade en tid bortät lagt märke till att åtskilliga personer innom en viss trakt af Uklums socken mycket förtroligt umgingo med hvarandra och anställde gästabud, vid hvilka det gick både frankt och muntert till. Detta var så mycket mara päfallande, som de kalaserande oeh deras umgängesvänner alltid förut varit kända för armod, icke haft nägon arbetsförtjenst och ej ens vårdat sig om att förskaffa sig nägon sysselsättning, som kunde inbringa penningar. De reqvisitioner, som de på sednare tiden gjorde betalades alltid kontant, och vid ätskilliga tillfällen förmärktes flera af dem hafva friskt upp med mynt, hvilket aldrig förut varit förhällandet. Poströfveriet var nägra veckor förut begånget, och huru man nu stafvade och lade ihop, kom man ändtligen till den slutsats, att nämnde röfveri och den ymniga penningetillgången hos oftabemälte personer mäste hafva något sammanhang med hvarandra. Gästgifvaren Joh, Persson på Smedseröd samt handlanden och hemmansegaren Christian Larsson i Grössby (son till riksdagsfullmäktigen Lars Rassmusson i Hufveröd) hvilka begge bodde inom Uklums socken, företogo sig då, på eget beväg och utan att anlita kronobetjeningen, att uppbäda de pälitligaste af sina församlingsbor i ändamäl att vara dem behjelplige vid de efterforskningar, som man ämnade anställa och hvilka äfven försiggingo säväl inomhus, som i skog och mark, flera särskilta gånger efter hvarandra. Resultaterna af desamma äro bekanta. Oaktadt undersökningarne gjorts med all möjlig sorgfällighet, har man dock anledning: förmoda, att ännu mer af de röfvade penningarne ligger doldt inom det område, der eftersökningarne anställts. Dessutom äterstär ännu att genomleta en vidsträckt och ytterst oländig bergstrakt; men dertill fordras både tid, pålitligt folk och penningar. Det vore väl icke för mycket begärdt, att. postverket, som redan ätererhållit nära 24,000 rdr, ätminstone ätoge sig att bestrida de kostnader, som. med denna undersökning äro förenade. Bäst vore naturligtvis, att den företoges under ledning af de personer, genom hvilkas nit och verksamnet de penningesummor, som hitintills blifvit funna, illrättaskaffats. För ortens kronobetjente har allmosen föga förtroende; men sä mycket mera för dem, som till dato ledt efterforskningarne, utan att erhälla nägon belöning, knappast nägon uppmuntran.