Aftonbladet – 14 juli 1851, sida 2

DUFVAN. ALEXANDRE DUMAS. Hvad mig beträffar, trädde jag inom gallerverket, som skilde mig från altaret, och med armarna sträckta mot himmelen, utropade jag med hög röst: Ifrån detta ögonblick tillhör jag Gud, och ingen annan än han har rättighet till mig! SIsabelle ! utropade min far, skulle du våga att misskänna min myndighet? ,Det finnes en högre och heligare myndighå än er, min fars, svarade jag vördnadsfullt: det är hans, som på olyckans stig iätit mig fisna vägen till sig. Min far, jag tillhör icke mer denna jordiska verld: bed för mig. Jag skall bedja för er allav. Min far ville i sin ordning träda inom gallerverket för att rycka mig från altaret, men presten utsräckte båda armarna emot honom. ) Ve den! utropade han, som sätter sig emot och vill hindra dan inre kallelsen. Denna unga flicka har af fri vilja öfverlemnat sig åt Gud, och jag emottager henne uti Herrans hus såsom i en helig fristad, hvarifrån ingen, icke en gång hennes far, har rättighet att med våld rycka henne. Kanske skulle min far icke hållits tillbaka af Aenna hotelse, men grefven af Pontis drog sig. Vicomten och de öfrige ide de båda gamle, och dörren: äcm. då honom med hvart jag ville taga min lät föra mig till UrselinerMia far reste i samnia ögonblick till Paris. der kardinalen befann sig. Men allt hvad an (Ckardinalen kunde utverka, var att je ) Se A. B. N:o 152, 154, 156 och 158. a