Aftonbladet – 12 juli 1851, sida 2

porten, hon fruktat ait det vore några soldater som hade ondt i sinnet. Jag lugnade henne; jag sade henne hurjag rest från Saint-Pons, hur jag kommit till slagfältet och der igenfunnit den plats, der ni stupat. Jag visade henne er hatt, som ja ännu alltjemt höll i min tillslatna hand, oc meddelade henne de underrättelser den döende gifvit mig, samt slöt med att i himmelens namn besvärja henne att säga mig hvad hon viste om er, Hon svarade att man utan tyifvel bedragit mig, eller att vagnen efter att först hafva tar vit vägen åt klostret, sedan tagit af på nåon af de närgränsande vägarna; hvad henne beträffade, hade hon hvarken sett eller hört talas om er. Jag lät mina armar nedfalla och sjönk ner i en bredvid stående stol; mina krafter hade med hoppet öfvergifvit mig. Abbedissan kallade sina fruntimmer, man aftog mig mina kläder, som af störtregnet voro alldeles fastklistrade vid min kropp; jag hade på den gyttjiga vägen tappat mina skor, och utan att mirka det, hade jag med bara fötter vandrat mer än en mil; man hemtade ett badkar, hvaruti man satte mig, och der jag föll i-ett slags domning liknande en dvala. Jag återkom till mig sjelf, då jag hörde någon säga att man sett en vagn taga vägen it Mazeres. Denna underrättelse hade man erhållit af en bonde som om aftonen hemtat mjölk till klostret. Abbedissan, som förmodade att jag ville fortsätta mina efterspaningar, tillbjöd mig sin egen vagn och sina egna hästar. Jag antog tillbudet. Man hemtade då kläder åt mig, ty emedan sole redan började kasta sina första strålar, ville jag ieke förlora ett ögonblick utan fortsätta min väg, det var så mycket möjligare att ni låtit föra er till Mazeres, som detta ställe var ett befästadt slott, hvars besättning sades vara på Montmorencys sida, Madame de Ventadour gaf mig sin egen kusk och vi reste, : :