Aftonbladet – 12 juli 1851, sida 2

Det återstod icke mer något tvifvel om ert öde; alla sade att ni blifvit dödad. Jag var enka, utan alt hafva varit maka! De tre månaderna förflöto; på densista dagen af dem inställde: sig min far på slottet itföljd af vicomte de Pontis. Jag kände min fars punktlighet, och ville icke låta honom vänta. Han fann mig derföre brudklädd. Klockan slog 11; presten väntade osg i kyrkan, jag steg upp och stödde mig mot min fars arm. Grefven af Pontis gick bakom oss med sin son. Fem eller sex andra vänner; ett dussin familjer och några tjenare åtföljsde oss. Vi begåfvo oss på väg till kkyrkan. Min far talade icke till mig;; han betraktade nig endast, och tycktes förvrånad att finna nig så lugn. Likasom martyrerna gå döjden till mötes, ippklarnade mitt ansigte, i samma mån jag nälkades det ställe, der jag skulle undergå mitt straff, och då vi inträdde i kyrkan, var jag blek men småleende. Lik en af stormen kringvräkt skeppsbruten, betraktade jag hamnen, Presten väntade oss vid altaret; vi framrädde och föllo på knä. Jag hade fruktat tt i detta ögonblick förlora mima krafter, Jag tackade Gud af hela min själy krafteria sveko mig icke. : Presten frågade hr de Pontis, om han ville aga mig till maka. Han svarade ja. Dererefter frågade han mig, om jag ville vafva hy de Pontis till min make. Min make i denna och i en annan verld, svarade jag, är min gudomlige frälsare Jesus, udrig skall jag hafva någon amnan. Detta svar uttalade jag med en på en gång så lugn och fast ton, att de, ssom voro närvarande, icke förlorade ctt endla ord deraf. Hr de Pontis såg förskräckt på mig, liksom jag varit beröfvad mina sinnem. Min far tog ett steg framåt. (Förts.) Lå