a Möre härad; rensningen af Emmabo ä Vissefjärda eken, afsynad; samt vägomläggningarne mellan esterviks stad och Kärby gästgifvaregård. (Forts.) Fråga om nedsättning af. emgelska och franska vapenmakterna. I engelska underhuset uppstod den 17 sistl. uni en debatt, angående den af hr Cobden äckta motion, att genom en adress hos Drottingen anhålla, det utrikes ministern måtte ppdragas att meddela sig med franska regengen för att förekomma den pågående täflan krigiska förberedelser under fredstid, samt llvägabringa en ömsesidig : nedsättning i vaenmakten. Tal. hade ej för afsigt, attifråan inblanda förhållandet med den del af rigsmakten, som kunde på fasta landet anes behöflig för vidmakthållandet af det inre ugnet, utan hufvudsakligen hvad som rörde lottor och fästningar. Han visade, att såväl Frankrike som England sjömekten ständigt nsetts böra hållas uppe med afseende på vad som skedde i den andra staten, hvilket ållade att icke blott en ständig oro underölls, utan äfven ständiga förökningar ifrågaattes uti begge rikena, då hvarje förökning i tridskrafter på ena sidan framkallar nya förlag å den andra. Han frågade om det icke anns möjlighet att sätta någon gräns för dena förödande och dåraktiga rivalitet, och att yfverenskomma om minskning i vapenstyran samt sålunda öfvergifva: en politik, som ir källan till ömsesidiga förhwter och oläenheter? Amerika stod färdgt att antaga enna princip. Ryssland kunde icke göra nägot giltigt hinder, om Frankrik: och England ville saken; och han trodde itt närvarande id, långt ifrån att vara ogynsan för försöket, skulle vara ganska lämplig dertill. Han ville ;j föreslå någon viss form för sakens behanding, utan åsyftade endast att diplomatien skulle sätta sig sjelf mera i harmoni med tidsandan. Efter att hr Urguhart yttrat några svårigheter vid hr Cobdens förslag och hr Mackinson abstrakt behandlat sjelfva frågan om krig, samt på det hela gillat motioner, men föreslagit att den nuvarande utikesministern, som så länge beredt landet fred, skulle få handla efter hvad han ansåg lämpigast, yttrade Lord Palmerston: att ehuru han icke ansåg sättet på hvilket hr Cobden försökt att bereda sin princips framgång vara det bäst beräknade, underskref han gerna den allmänna syftningen af hans åsigter. Men då man vill ett stort mål, måste man egna synnerlig uppmärksamhet åt medlen. Om alla nationer utgjordes af män med filantropiska principer och vidsträckta åsigter om menniskoslägtets angelägenheter, vore bästa sättet att bibehålla freden för enhvar, om man förröstade på andras goda tänkesätt; men verlen hade ännu icke hunnit till en sådan civiliationsgrad, att ett folk kunde helt och hållet anförtro sig till sina grannars fredsamhet. Lordens betänklighet vid motionen var, att den åsyftade förminskande af landets stridskrafter, utan att afvakta om andra län ler vidtagit enahanda åtgärder. Hr Cobden hade medgifvit sig icke tagit i betraktande Frankrikes stora militärmakt; men i jemnförelsen mellan våra anfallsmedel bör vår uppmärksamhet icke uteslutande fästas vid linieskepp. Om ett stort rike, såsom England, önskar att vara i fred med andra makter, måste det med omsorg underhålla sina krafter att tillbakakasta hvarje anfall, och utan att hysa ringaste fiendtlig afsigt var det en skyldighet mot sig sjelf och mot det upplrag som försynen tillämnat det att fullföljs, att söka hålla sig uppe i en sådan ställning. Lorden var villig att antaga hr Cobdens motion och tal, som vunnit husets sympathi, såsom ett uttryck af den mening, att de vänliga förhållandena mellan England och Frankrike böra bibehållas och att inbördes förtroende mellan regeringarne skall bannlysa allt misstroende. Han antog det med nöje, såsom ett erbjudet kamratlikt handslag till andra Ender, och han medgaf att det icke kunde var: någon lämpligare tid för en sådan demorstration. Om hän invände mot att blifva bunden genom ett beslut, i en sak, för hvilken han icke klart insåg den rätta vägen, var det icke derföre att han icke ville ändamålet, utan derföre att han hoppades att detta skulle vida mera befordras genom hr Cobdens tal och husets ådagalagda tänkesätt, än genom ett formelt och specifikt beslut. Lorden hoppades derföre att hr. Cobden skulle vara tillfredsställd me den mottagning hans motion rönt af huset och I med regeringens biträde dertill, hvilken lifvaIdes af önskan att afvända krigets olyckor, Isamt icke yrka på ett beslut som kunde leda till söndring; m. m. M:r Roebuck uttryckte sin i allmänhet stora beundran för den ädle lorden:s proposition, men kunde icke beundra sättest hvarpå han behandlat motionen. Lorden grillade ändamålet, men ej medlen, ehuru dessa voro enkla Joch praktiska. Vi skulles, sade han, gifva ett det ädlaste skådespel åt verlden och ett lexempel till andra folk, om underhuset geInom ett högtidligt beslut, icke grundadt på fruktan, skulle uppdraga åt utrikes ministern latt utan afseende på diplomatiens småaktiga lafundsamhet öppet säga till Frankrike: Vi vilja freden och fråga er om jj viljen hjelpa Joss i det stora arbetet?a I Efter några anmärkningar af sir H. Verney Toch m:r Bretheston, som tillråddde motionens låtertagande, understödde hr Hume ett beslut, hvars föremål han sade vara, att återbringa Englands vapenmakt till hvad den var, före syIriska tvistefrågan. I Sir R. Inglis, m. fl. yttrade sig för motionens återtagande, efter den tillfredsställande förklaring ministern gifvit, och Hr Cobden biföll att lemna saken i regeringens händer. I Lord Palmerston önskade attt huset måtte 7 Mäta Amdt Ahura han var mand AM Nnrinci