Aftonbladet – 11 juli 1851, sida 1

2 UVULLIANDER. deltagande för de ungerska flyktingarnes öde börjar falla vederbörande besvärlig, och man söker göra ett slut derpå, genom föregifvandet att man hade för afsigt frigifva äfven de ungrare, som hittills qvarhållits och bevakats. Porten som, tack vare Englands och Frankrikes tvetydiga och oärliga politik, helt och hållet står under Rysslands beherrskande inflytande, måste göras medskyldig till detta förräderi. Turkiska regeringen, som lofvat att behandla de om dess beskydd bönfallande flyktirgarna såsom sina värda gäster, skulle bryta sit högtidliga löfte, kränka den för muselmänren så heliga gästfriheten, samt ställa sina skyddlingar under fångvaktare. För att bemantla denna skymfliga vanmakt, bedyrade man Kossuth och hans olyckskamrater på nytt, att manendast ämnade hålla dem i förvar intill nästa September. Det är svårt att antaga det Porten sjelf har trösten att kunna ingifva trovärdighet åt sina egna löften; den måste tyvärr allt för djupt känna, att en ukas är mäktigare i Konstantinopel, än ett dekret af divanen. Huru skulle nu Kossuth, efter så mången bitter erfarenhet, kunna sätta förtroende till detta, måhända välmenta, men i alla händelser vanmäktiga löfte? och man kan ej undra på, att han fann sig föranlåten, att, uti en skrifvelse till herr A. Howes, det amerikanska sändebudet i Konstantinopel, protestera mot österrikiska uppfattningen af löftet att frigifva en del af flyktingarna, samt beklaga sig öfver det brutala sätt, hvarpå den österrikiska nådeakten, utfördes. Den så kallade befrielsen reducerar sig nemligen till en akt af denna omenskliga grymhet, med hvilken österrikiska regeringen, alltsedan förräderiet vid Vilagos, fortfarande söker att paceficera, mitt olyckliga fädernesland. Man ville beröfva Kossuth den sista trösten, som skänktes hönom genom hans omgifning af bepröfvade vänner; han skulle lära känna hela bitterheten af sin öfvergifna belägenhet. Förgäfves vägrade de trogna olyckskamraterna att lemna sin vän och ledare; förgäfves förklarade de uti en skrifvelse till Porten, att de från denna stund vore beredda att afstå från allt understöd af den turkiska regeringen ; det antyddes dem, att man skulle binda dem vid hästarne och med våld bortföra dem, om de ej frivilligt aflägsnade sig. Kossuth utbad sig nu såsom en gunst, att man åtminstone måtte qvarlemna hos honom de 7 officerare. som gjort till sin uppgift att bevaka Kossuths åtskilliga gånger farligt hotade person, men äfven detta afslogs. Efter många böner tillät man honom slutligen att behålla 35 af de o nämnda vännerna hos sig, och han hadgmirtan att genom sitt val nödgas såra 2:ne af dessa ädla män. s Huru pass uppriktig å Österrikes sida denna så kallade snådeakts var menad, inses bäst af den upprörande omständigheten, att man ej tillät Kossuth att sända sina barn från Mindre Asien, för att kunna besörja deras uppfostran. De arma varelsernas mor erbjöd sig törgäf. ves att qvarblifva såsom gisslan för sina älskade barn, om blott dessa fingo begagna sig af amerikanska regeringens mennisko vänliga nbjudning. Den österrikiska regeringens ädelmod vilte bespara fadren den bittra skiljsmessan från sina kära barn! Och dock har hvarken modren eller barnen varit upptagne på listan öfver de flyktingar, som Porten förbundit sig att bevaka. Den förstnämnda rädlade sig efter otaliga faror öfver gränsen, och de sednare tillätos af Haynau, på deras uttryckliga begäran, att begifva sig till sin far; men äfven de voro aldrig upptagne på ofvannämnde lista. E Jemte Kossuth hafva Casimir Batthyanyi, itrikesministern, bröderna Perczel, general Wisocki och ännu trenne andra ungrare,, blifvit varhållne i Mindre Asien. Icke derföre att essa anses så synnerligt tarliga,, utan emelan den österrikiska regeringen vill förbehålla sig, att genom deras frigifvande framdeles få itöfva en ny nådeakt, och derigenom kunna söra anspråk på rättigheten att låta Kossuth innu längre smäkta i fängelse. Man har hoppats, att den dagliga faran af örgiftning, eler ett annat lönnmord, och det lermed förenade ångestfulla lifvet, skulle bryta len karaktärsfaste mannens själskraft, om det skulle lyckas hans vänner att värna honom ör de i mörkret smygande fiendernas försåt. Under sådana omständigheter är det. naturigt om den olycklige tager i anspråk beskydlet af den enda makt, som hittills visat uppiktigt deltagande för hans och hans olyckssamraters öde. Tyvärr är dock icke att hoppas, att Amerika Ian hjelpa lika väl som det serna skulle vilja göra det. Vi tro att dessa rader icke förgäfves skola räkna på deltagande af den allmänna meninsen i Tyskland. Man må bekänna sig till wvad politisk mening som helst, så måste dock fenna behandling af en man, hvars fiender cke ens kunna förneka honom den ädlaste ch renaste karakter, glödande fosterlandskärek och en stor mans snil:e, uti hvarje menskigt hjerta finna ett strängt ogillande. Emottag min tacksägelse för det välviliga ntagandet af dessa rader, äfvensom uttrycket f min högaktning, hvarmed jag har äran eckna eder tillgifne Fredrik Szarwady.is8 A