Aftonbladet – 10 juli 1851, sida 2

I Vi skola hjelpa ers, svarade två eller tre soldater, af hvilka den ene tillsade den andre att gå framför, Den, som blifvit vald till ledare, fattade facklan och lyste framför oss. Jag följde dem. Den ene af dem bad mig stödja mig mot honom. Tack, sade jag, jag är stark. I sjelfva verket kände jag ingen trötthet; jag skulle kunnat gå ända till verldens ända, Vi gingo omkring trehundra steg; vid hvart tionde steg träffade vi ett lik: vid hvarje sådant ville jag stanna, för att se om det var ni; men soldaterna skyndade på mig, sägande: det är icke här, madame. Slutligen inkommo vi på en hålväg, omgifven af några olivträd; en bäck genomskar hålvägen. pHär är dets, sade soldaterna. Jag förde handen till pannan; jag vacklade och höll på att svimma. Vi började att leta; der lågo en mängd lik; jag tog facklan ifrån den, som bar densamma, och höll den ned mot jorden. Jag betraktade alla liken, det ena efter det andra; tvenne lägo med ansigtet mot jorden. En af dom var en officer; han hade svart hår, liksom ni; jag lät vända honom på ryggen, strök undan hans hår; men det var icke ni, På en gång uppgaf jag ett rop. Jag lutade mig ner, ty jag hade igenkänt er hatt; jag tog upp den, Det var samma plymer, jag sjelf fistat dit; jag kunde icke misstaga mig derpå. Der hade ni således fal it; men hade ni falit död eller sårad, derom yar nu frågan, Soldaterna, som ledsagat mig, talade tyst med hvarandra, och jag såg en af dem sträcka handen mot bäcken. Hvad säger ni? frågade jag dem.