Aftonbladet – 10 juli 1851, sida 2

Ars Jag lutade mig ned, och såg en oformlig massa, qvarlefvorna af en död soldat. Jag hade stött emot det första liket. Jag hoppade ned från min häst, hvilken jag öfverlemnade åt sig sjelf, jag behöfde honom ej mer. Trädgårdsmästaren hastade fram till de soldater, som voro oss närmast; jag satte mig på en grästorfva och väntade. Himmelen var ännu alltjemt förmörkad af tunga svarta moln, och åskan fortfor att mullra i vester; en och annan blixt upplyste emellanåt slagfältet. Trädgärdsmästaren återkom med en fackla och några soldater. Han hade funnit dem sysselsatta att gräfva en stor graf för alia liken; men ännu hade intet lik deri blifvit nerkastadt. Nu började jag erhålla mera bestämda underrättelser: Hr de Montmorency, fastän han fått tolf blessyrer, var icke död, men fången; han hade blifvit tagen och förd till en landtgård, en fjerdedels mil från eglagfältet; hade bigtat sig för Schombergs regementsprest; derefter förbunden af en filtskär, hade han på en hängbår blifvit förd till Castelnaudary. Tir de Rieux var död; man hade funnit hans lik. Hvad er angick, hade man sett er falla från hästen, men ingen kunde säga hvart ni tagit vägen. Jag frågade hvar man sett ce falla; man sade att det var vid ett bakhåll. Soldaterna ville veta hvem jag var. Betrakta mig, svarade jag dem, och gissa. Snyftningarna qväfde min röst, tirarne strömmade utför mina kinder. Stackars qvinnas, sade en af dem,-hon älskar honom. Jag fattade denne mans hand; jag skullc sunna hafva omfamnat honom. Följ mig, sade jag till honom, och hjelp mig att återfinna honom, död eller lefvande.