Aftonbladet – 9 juli 1851, sida 3

Ack den fege egoisten, han gjorde det icke! Den 29 Augusti fingo vi höra, att hr de Schombergs och hr de Montmorencys trupper voro i åsyn af hvarandra. Den gamle marskalken glömde emellertid icke, att Richelieu endast var en minister och kunde falla, och att kungen endast var en menniska och kunde dö. Då skulle Monsieur, mot hvilken han tågade såsom presumtiv tronarvinge blifva konung af Frankrike. Han började derföre ännu en underhandling med Monsieur och skickade i sådant ändamål hr de Cavoie såsom underhandlare. Allt detta visste vi. Min själ fästade sig begärligt vid minsta hopp, och jag väntade under ångest detta sista svar från hr de Montmorency. Vare sig af förtviftan eller ti lförsigt, svarade den olycklige såsom ni vet: Låtom oss först strida, efter slaget kan man underhandla. Nu mera var allt hopp om öfverenskommelse förbi, och som er enda räddning berodde af Montmoraoncys seger, glömde jag mina pigter som dotter och undersåte, och nedböjd vid altarets fot, anropade jag härarnes Gud för segraren vid We.lano och sonen till segraren vid Ivry. Ifrån detta ögonblick väntade jag blott en enda tidning, den om slaget. Ack! den I1:sta September kl. 3 på aftonen kom denna förskräckliga underrättelse. Slegect var förloradt; hertigen-marskalken var fangen, och ni, några sade att ni var dödligt sårad, andra att ni var död! ... Jag frågade icke mer; jag skickade efter trädgårdsmästaren, hvilken jag på förband vunnit Jå min sida. Jag befalte honom skaffa sig två hästar, och att vid nattens början vänta mig vid trädgärdsporten. Vid nattens inbrytande smög jag mig ner,