Aftonbladet – 9 juli 1851, sida 2

Tornuret i stadskyrkan slog 11 om aftonen; ii besteg en hvit häst och bar en kappa af mörk förg, i början red ni heltlångsamt men återvände tre gånger för att säga mig farväl; tredje gången tvingade ni mig att gå in, ty, sade ni, om jag stode qvar vid porten, kunde ni icke besluta er att afresa. Hvarföre stod jag icke qvar? hvarföre reste ni? Jag gick in, men endast för att springa till min balkong. Ni såg er tillbaka; ni såg huru jag lät min näsduk, fuktacd al mina tärar, fladdra för vinden; ni uppllyfte er med svajande plymer försedda hatt, och jag hörle på vindens vingar er afskedshelsning som, försvagad genom afståndet, föreföll mig klagande som cn suck. Ett stort svart raoln drog sig öfver himmelen och ilade med hastighet emot månen; jag utsträckte mina händer emot detta moln, liksom för att fasthålla det, emedan det hotade att snart förmörka dem silfverstråle, med hvars biträde jag ännu lkunde se er; slutligen lik ett luftens vidunder, utsträcker det sitt öppna svalg och uppslulkar den bleka gudinnan, som försvinner bakonmn dess dystra kanter. Då sänkte jag mina blickar från himmelen till jorden och sökte er förgäfves, ännu hörde jag hofslagen af er häst genljuda på vägen till Brange, men kunde icke mer se er. På en gång öppnas molnet af en blixt, vid hvars sken jag ännu kunde urskilja er hvita häst. Hvad deremot er sjelf amgår, hade er mörka kappa redan förb:andat er med molnet. Djuret aflägsnade sig hastigt, men som det tycktes utan ryttare. Ännu tvenme andra blixtrar genomkorsade himlen och viisade mig hästen, som alltjemt afligsnade sieg, småningom försvinnande som ett spöke. HEttter några miouter, hör jag ej en gång dåänett af hans hofslag. En fjerde blixt kom, åtföjljd af en åskknall; men antingen nu hästem tagit af vid