Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 2

stiga, som småningom betäcker hela himmelen, fördunklande ännu mer den svarta skuggbilden af de kullar, hvilka genomtränga denna, i alla färger skiftande dimma, från den lifligaste rosenfirg till ett matt silfverskimmer, här och der genombruten af några strålar, förebådande solen, som fortfar att uppstiga bakom kullarna, hvars konturer nu börja att förgyllas af dess sken. Snart fladdrar omkring den dubbla spetsen af denna kedja liksom en rörlig eld, som alltmer förstoras ända tills stjernan sjelf framträder lysande, strålande, gnistrande af eld och lågor, den gudomliga vulkanens outsläckliga krater. Då, i samma mån hon uppstiger på himmelen, ätervaknar allting på jorden till lif. Pyreneernas spetsar skifta ifrån ljusgrått till insande silfverhvitt, deras mörka sidor uppyses småningom, öfvergående från svart til olett, från violett till ljusblått och lik en, rån de höga bergspetsarna nedstörtande ljustod, utsprider sig dagen öfver slätten. Bäcarna skimra som silfverbälten och floden öker sig och böljar som ett sidenband; de må foglarna sjunga i neriebuskarna, i graathäckarna, i myrtenlundarna och en örn, irmamentets konung, klyfver luften, omfatande i sin vida flygt mer än en mils omrets, hvari jag ser honom än försvinna än ter visa sig. Vid middagstiden antager hela det nyss bekrifna, utseendet af en brinnande ugn; helt ch hållet upplysta, kunna bergen icke mer ölja sina nakna, af jordens granitben genomtuckna sidor; solens brutna strålar återstudsa not klippans lysande yta. Bäckarna och flolen likna strömmar af smällt bly, blommorna issna, bladen böjas, foglarna tystna; de osyniga gräshopporna låta höra sitt knarrande rän olivträdens knakande qvistar och från varken på de höga tallarna; de enda lefvande