Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 2

vid mig med sina långa svarta lockar, sin bleka panna och sitt manliga ansigte med def deri framstående ädla uttrycket, som utmärker hans ätt. Han är der, jag talar till honom, jag utsträcker handen, jag utropar: du lefver då ännu! du älskar mig då alltid! Och han svarar mig att han lefver, att han alltid älskar mig, — och samma syn, oupphörlig, regelmässig, nästan lekamlig, förnyas hvarje natt, och försvinner icke förr än vid dagningen. O min Gud! hvad har jag icke gjort. på det denna syn, utan tvifvel ett verk af mörkrets furste, mätte upphöra att plåga mig! Jag har omgifvit mig med den invigda buxbomen, jag har lindat heliga radband omkring min hals och mina armar, jag har lagt ett krusifix på mitt bröst, och insomnat med händerna hopknäppta öfver den heliga martyrens fötter: förgäfves, dagen återför mig till Gud, men natten åter till honom; det förhåller sig med mig som med denna drottning, hvarom Homerus talar, natten förstör dagens arbete. Om det icke mera funnes någon natt icke mera någon hvila, icke mera några drömmar, då skulle jag kanske kunna glömma. Kan ni erhålla detta af Gud? Tionde brefvet. Den 14 Maj. Allt hvad man genom bönen kan erhålla af Gud, det skall jag erhålla för er, ty ni är verkligen sårad, såret är djupt och blödande, Låtom oss bedja! Elfte brefvet. Den 15 Maj. Jag vet icke om jag, sedan jag skrifver till er, blifvit lugnare, men säkert känner jag mig bättre. Orsaken är att en stor förströelse inträdt mitt lif, jag var utan familj, ensam så väl