Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 1

DUF VAN ) ALEXANDRE DUMAS. Sjette drefvet. Den 11 Maj middagstiden. I sanning, ni har gissat rätt, arma bedröfvade själ; jag hade beslutat att icke mer skrifva till er: ty hvartill skulle det vältjena, då man redan står med ena foten ii grafven, att envisas med att sträcka händerrna derur, om ej för att sträcka dem mot Gwd. Men ett slags underverk har förändrat miitt beslut. Detta bref, som ni skrifvit för er enssam, detta bref, i hvilket ni utgiuter hela er själ inför Gud, detta er tankes förtrogne, dennna af den bittra drycken till hälften fyllda bägare, och som vid er återkomst skulle, under: edra täårar, stiga öfver sina bräddar, detta bref har dufvan, denna gång otrogen, burit till mig, icke mer af er hopviket under dess vinge, men af henne sjelf hållande det i sin näbb, liksom Arkens dufva bar den gröna qvist, som tillkännagaf att vattnet började minskas Jå jordklotet, liksom tårarna slutligen uppöra att rinna på en förlåten syndares kinder. Nå väl! jag antager detta uppdrag som ni ger mig, att bära en del af er smärta; ty då jag icke mer tillhör mig sjelf, bör jag använda de krafter Gud nedlagt hos; mig att försöka lindra en annans olyckor. Min själ, firdig att, i hvilket ögonblick som Fhelst, lem: na detta lifvet, är befriad från minaa egna sor: ger; utgjut deri edra, låt det blifva den flod hvarmed bäcken förenar sig, dem meteor hvilken er stjerna följer för att slockna. Ni frågar hvarföre ni lider, då niicke gior något ondt. Akta er! det är Gud m frågar och från fråga till hädelse är afståndet ring: — nr a SA ATA 1EN