Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 1

Ni borde från början hafva sagt mig: jag har aldrig älskatv. Då skulle jag af er ha begärt hvarken råd eller hjelp; då skulle jag icke allenast ha gillat ert tillbakadragande och er tystnad, jag skulle gått förbi er som man går förbi en bildstod, åt hvilken bildhuggaren gifvit menniskoform, men i hvars bröst ett hjerta aldrig klappat: Öm ni aldrig älskat, är det jag som denna gång skall säga till er: svara mig icke, vi äro icke af samma verld, vi hafva icke lefvat samma lif. Jag har låtit mig bedragas af skenet, hvartill tjenar att hädanefter utbyta onyttiga ord. Ni skall icke förstå hvad jag säger, och jag skall icke förstå hvad ni säger. Vi tala icke samma språk. Om deremot ni älskat, o! så säg mig då hvar, säg mig hvem, säg mig huru, eller, om ni icke vill säga mig något af allt detta, tala med mig om de mest likgiltiga saker, lika mycket hvilka, allt skall väcka mitt deltagande, ingenting skall vara mig onyttigt; beskrif för mig ert rum, om det ligger åt öster eller vester, åt norr eller söder, om ni helsar solen, då hon uppgår, eller säger henne farväl då hon försvinner, eller om ni, då edra ögon bländas af middagssolens brännande strålar, i hennes outsläckliga glans söker upptäcka Guds ansigte. Säg mig allt detta, säg mig vidare hvad ni ser från cert fönster, om det är slätter eller berg, höjder eller dalar, bäckar eller floder, sjö eller ocean; säg mig allt detta, och jag vill sysselsätta mina tankar med dessa hemlighetsfulla problemer af den okände, som viljan gjort synlig, och måhända skall mitt genom tänken förströdda hjerta lyckas att glömma, om också blott föl ett ögonblick. Nej, nej, nej, säg mig ingenting, jag vil ej glömma,