Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 1

öfvermått, som på papperet stigit öfver brädderna. Ni vill förblifva okänd; må så vara! hvad gör det mig att solen döljer sig uti molnen, och att elden omger sig med rök, om, genom både moln och rök, den enas stråle lyser elier den andres låga värmer mig? Äfven Gud är osynlig och okänd, känner man derföre mindre att Guds hand är utsräckt öfver hela verlden? Jag skall icke säga er att jag är en ringa qvinna; jag skall säga er: jag har varit af adlig börd, rik och lycklig, jag är nu mera ingenting af allt detta; jag har af hela min äl älskat en man, som äfven öfver allt ting älskade mig; denne man är död; sorgens isande hand har förmått mig aflägga min verldsliga och ikläda mig denna heliga drägt, denna sorgdrägt för dem som ej mera lefva, men som ändå ej äro döda. Der är såret; jag har blifvit nunna för att glömma den som är död, och stundom glömmer jag Gud, för att endast tänka på den döde. Se der hvarföre jag klagar, hvarföre jag sörjer, hvarföre jag ropar: Herre, förbarma dig öfver mig! O, säg mig ni, huru ni gjort för attjbefria er själ från denna smärta, som fyllde den. Har ni tömt den på samma sätt som man tömmer en bägare? Så gör jag under mina böner, och efter hvarje bön, finner jag mit: hjerta mera uppfylldt af jordisk kärlek än förut, liksom i stället för att utgjuta sitt bittra innehåll, det endast böjde sig för att hemta ny näring i denna brinnande sjö. Ert svar skall bli kort, jag väntar det på förhand: jag har alldrig älskat. Med hvad rätt berömmer ni er då af att ha lidt?