Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 1

loch fallet hastigt. Vårt högmod är här nere jpå jorden vår största fiende. Man säger, att det i våra dagar finnes en filosof, som pästår att hela naturen består af atomer. Enligt denne filosofs mening skulle hvarje fixstjerna vara en sol, medelpunkten i ett verldssystem sådant som vårt, och alla dessa verldar, underkastade tyngdlagarna, vända sig och sväfva omkring i rymden, hvar och en kring sin medelpunkt, utan att sammanstöta eller rubbas. Detta system gör visserligen Gud mycket stor, men förringar i samma mån menniskan. Sålunda kan vår lilla verld fördelas i millioner verldar. Värt högmod kommer oss att tro, att en hvar af oss är en sol, medelpunkten i sin krets, under det vi på sin höjd äro bland de atomer, de stoftpartiklar, dem Guds ande till milliontals upprör omkring. dessa mer eller mindre lysande stjernor, dem man kallar konungar, kejsare, prinsar, hjeltar, med ett ord, dessa jordens mäktige, åt hvilka Gud, såsom ett tecken af deras makt, öfverlemnat spiran eller korset, tiaren eller svärdet. Nå väl! hvilken säger er, att de andliga tingen icke motsvara hvarandra, liksom de lekamliga? Hvem säger er, att olyckorna i den ena verlden icke bidraga till sällhet i den andra? Hvem säger er, att ej enligt en af den moraliska naturens lagar den ena hälfter af hjertat måste vidkännas bedröfvelse, på dei andra måtte glädja sig, liksom hälften af jorden måste befinna sig i mörker, på det der landra må erhålla ljus? Säg mig då edra olyckor, arma betrycktz själ, ty hur stora de än må vara, kunna de — Iderom är jag öfvertygad — icke jemföras me mina; — säg dem, och jag skall, som jag hoppas, hafva en tröst för hvarje er klagan Jen balsam för hvarje af edra sår. Men ni, å er sida, jag bönfaller der om, drick tröst ur strömmen af mina or j