Allsmäktige! jag förtörnat dig genom någon handling eller någon försummelse, underrätta mig derom genom något tecken, någon uppenbarelse, och jag skall förblifva nedböjd i stoftet framför ditt altare, anropande din nåd, ulls du förlåtit mig. Du, älskade dufva, var en trogen vårdarinna af dessa mitt svaga hjertas tankar, dessa utgjutelser af min arma själ! betick med din vinge detta papper, hvilket jag sammanviker för att undandraga det allas blickar, och det som skall vänta mig, liksom dem till hälften fyllda bägaren väntar återstoden af den bittra dryck, som är densamma lofvad!! — (Forts.)