Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 3

len som aldrig gjort något ondt, som kanske ar ett. fel; men säkert icke något brott att örsonä. Hvarföre skulle Magdalena få Jesu örlåtelse; hvarföre Christi öfverseende med iktenskapsbryterskan, hvarföre denna strängret mot mig ensam, o min Gud! Jag har skat; det är sannt, men jag har besvarat en unnan: kärlek; jag var född för verldslifvet, eko för klostret. Då jag älskade, följde jag midast den lag som du nedlagt, sä väl hos nehmiskan som hos djuren och vexterna. Hela raturen älskar; allt söker att förenas, att sammanflyta i samma lif; bäckarne med strömmarna, dessa med floderna och de sednare med oceanen, Dessa stjernor, som från den ena horisonten om natten tåga öfver himmeen, under det de med sina strimmor af guld beströ fästet, då de försvinna på den motsatta sidan gå att släckas i andra stjernor; så söker vår ande denna fläkt af gudomligheten, ippå jorden en annan ande endast för att skapa sig en följeslagerska, och då han slutligen lemnar vår kropp, går han med detsamma att förena sig med Dig, som är veridsanden och den eviga kärleken. Nå väl, min Gud! ett ögonblick glädde jag mig åt hoppet att vid gränsen af min horisont hafva funnit en, om också okänd, dock systerlig, genom idandet nära beslägtad ande, ty vid första klagan fann jag att det var hjertat som klagade. Hvarföre, stackars bedröfvade själ, vill du icke taga del i min sorg, liksom jag skulle teltaga i din emärta? Det är en allmän lag, att delade bördor äro mindre tunga, och att den tyngd, som skulle krossa tvenne serskilda krafter, stundom synes lätt för tvenne förenade, Nu ringer det till gudstjenst; du kallar mig, min Gud, och jag går til dig, förtröstande pi mna tankars renhet, och med öppet hjerta, på det du må kunna läsa deri, och om,