Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

DUFVAN. Ar ALEXANDRE DUMAS. Första brefvet. Den 5 Maj 1637. Sköna dufva, med dina försilfrade vingar, din svarta halsring och dina rosenfärgade fötter, emedan ditt fingelse förefaller dig så grymt, att du hotar att döda dig mot dess galla, så återger jag dig friheten. Men som du itan tvifvel endast vill öfvergifva mig, för att skynda till någon som är dig kärare än jag, tillhör det mig att ursäkta dig för dina åtta dagars frånvaro. Jag intygar då, att jag hade ämnat med en evig fångenskap låta dig plikta för den tjenst jag gjort dig. Så egennyttigt är menniskohjertat, att det ej kan göra något utan att derföre fordra ersättning, ofta i dubbelt mått. Flyg då, lilla budbärerska, återvänd och framför min saknad till honom eller henne, som kallar dig, oaktadt afständet, och hvilken der söker med ögonen, oaktadt det stora mellanrummet. Detta lilla bref, hvilket jag fäster vid din vinge, är beviset på din tohet. Farväl då, än en gång; fönstret öppms, rymden väntar dig... Farväl! Andra brefvet. Den 6 Maj. Tack, hvem ni än må vara, som återsändt mig min dufva, mitt enda sällskap, men ni ser det sjelf, er vackra handling blir icke obelönt; det tyckes som hade den lilla förtjusande budbärerskan förstått, att jag var skyldig er tacksägelser, och att jag af er befarade förebråelse för liknöjdhet, derföre att jag ej visste hvart jag skulle sända dem. Samma oro som plågat henne hos er, har äfven bemäktigat sig henne hos mig. I går, vid återkomsten, var hon förtjust öfver att äterse mig; men se, denna morgon är jag ej