Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

inför hvars majestät en sparf, som faller, är lika med ett rike som störtar, Gud hade sagt den stackars fågeln att beskydd fanns hos mig, liksom faran kom från höken. Hura det var, upptog jag henne bejt darrande, och till och med litet blodig; jag lade henne till mitt bröst, der hon kröp ihop med tillslutna ögon och klappande hjerta, och då jag såg höken slå sig ner i topppen af en poppel, har jag henne till min cell. Under fem eller sex dagar lemmade roffageln endast få ögonblick sitt obserwatorium, och jag såg honom dag och natt orörlig på den torra grenen, der han lurade på sitt byte. Dufvan kände utan tvifvel också hans närvaro, ty under dessa dagar satt hon bedröfvad men liksom undergifven, och närmade sig ej en gång fönstret. Slutligen i förrgår försvann hösken, och fångens instinkt sade henne att hemmnes förföljare hade tröttnat, emedan hon nästam genast störtade mot den genomskinliga rutan och detta så häftigt, att hon höll på att krossa den, Ifrån den stunden var jag icke mer för henne en beskyddare, utan en fångvaktare; mitt rum ipphörde att vara en fristad och blef i stället tt fingelse. Under en hel dag försökte jag utt försona henne med mig, under en hel dag Ivarhöll jag henne, men hon förblef lika motträfvig. Slutligen i går hade jag medlidande ned henne: jag skref det bref mi emottagit, ;ch med tårar 1 ögonen öppnade Jag fönstret, senom hvilket jag trodde mig se: henne förvinna för alltid. Sedermera har jag ofta tänktt på åenna parfhök, som under så lång tid ii trädtoppen urade på sitt rof, och jag såg i lhonom sinrebilden af denna mennisköslägttets fiende, wvilken man hör ryta men icke ser, och som upphörligt vankar omkring oss (qwaerens quem evoret), sökande hvem han uppsluka må.