Aftonbladet – 3 juli 1851, sida 3

fter den en längre tid förehafde ransakning med otarelärlingarne Carl Johan Johansson, Wilhelm Petersson och Johan Andersson, tilltalade att fredagen len 9:de sistl. Maj ä Ladugårdslands Storgata hafva uittat en plånbok med imeliggande 160 rdr bko, betående bland annat i ev sedel ä 100 rdr bko och en i 33!, rdr s. m., men i stället att offentliggöra förhällandet, på inrädan af sotaregesällen Jacob Victor Frank, behallit pengarne, och sedan Frank föranstaltat att sedeln ä 100 rdr bko blifvit vexlid af förrädsvängen Gustaf Tillbom, delat pengarne hvaraf Frank erhållit en betydlig del. 3 garens ombud poliskommissarien Baeklund hade förra rättegångsdagen begärt att domstolen mätte mildra straffet ä de minderäriga gossarne, men i stälet skärpa ansvaret för Frank och Tillbom, hvilka synbarligen varit åe, som i stället att upptäcka brottet, i väsendtlig mon bidragit till detsammas utförande. Pettersson, som ännu oaktadt fyllda 15 är, icke beg.tt II. H. Nattvard, dömdes att böta 44 rår 16 sk. bko, eller i brist af tillgäng wndergå 13 dagars fängelse vid vatten och bröd. Andersson och Johansson, som äro minderäriga, skulle af sin mästare med ris agas. Frank, som mot sitt nekande ieke kunnat fullkomligen öfvertygas att hafva gifvit gossarne ridet att behälla pengarne, kunde ej till ansvar fällas för tillgreppet, men då han i stället att uppmana gossarne att oftentliggöra förhållandet, hjelpt dem att fa sedeln vexlad, dömdes han att för ett slikt förfarande, straffas med 8 dagars fängelse. Tillbom kunda icke i brist af bevis fällas till ansvar, för det ban med sosarlärlingar inlatit sig i vexzel på så betydligt belopp. — Qvinspersonen, f. d. korrektionshjonet Eklund, stod i tisd. inför rudstufvurättens 6 afdelning, tilltalad för tillgrepp af ätskillig: despersedlar, tillhörige renhällningshjonen, mar nen Gymning och qvinspersonerna Hahne och I sn. Ehura tvänne vittnen intygade, att Eklund innehaft de studna persedlarne, samt en hustru Grönberg uppl ste, att hon hos henne pantsatt en del deraf, nekade likväl Eklund med en exempellös fräckhet till stölden, äfvensom atthoa innehaft något af det stuln Under en öfverliggning uppförde sig den tilltalade ute i rättens förmak så vildsint, att fångknekten hade svårighet att hålla henne i styr. Mälet uppsköts för flere vittnens afhörande. — Det vid rädstufvurättens :te afåelning anhängige mälet angående tilltalade ynglingarne Stahle och Andersson är nu ändteligen utageradt. Poliskommissarien Tinngren afgaf i gär sitt slutpåstäende, deri ham yrkade ansvar ä Ståhle snatteri och förfalskning samt ä Andersson för stöld oeh förfalskning. De tilltalade hade ingenting att invända emot detta pår stående, utan öfverlemnade saken till domstolens pröfning. En handelsbokhillare, Björck, har nyligen efter åtskilliga bedrägerier rymt och från Hamburg tillekrifvit sin fordne principal, konsul P. Stenberg, att han skulle trankilisera hans fordringsegaro med löfte att i framtiden blifva godtgjorde. Björck har hos ätskillige handlande, under löfte om kontant betalping, tillnarrat sig specierier till betydliga belopp, hvilka han sedermera sält för underpris ät andra personer. Så t. ex. hade kr:ddkramhandlaren Selling i gär till polickanmsmaran lätit kylls em fabrikor D., soma skulle hafva köpt tvenne balar kaffe, hvilka Björck på så sätt tillnarrat sig, att han uti -03 vid Österlänggatan beligne magasin, och medan Selling sprungit till gin i grannskapet belägna bod, passat rå och lätit forsla bort de 2:ne utanför magasinsdörren liggande kaffebalarne. Hr L. erkände köpet, men I förklarade att han i mänga är haft affärer med Björck och handlat med horom för flere tusende riksdaler så alt han icke kumat misetänka dess oärliga ät komst. Sellings omlud förklarade, att hans hufvudman icke kunde på ingaste sätt misstänka L. för at! hafra haft kännedon om godsets oärliga ätkomst, utan yrkade endast tt L. mätte åläggas äterlemna kaffepartiet, hvilket if L. bestreds, under yrkande at: få mälet remitteradt till domstol, för att blifva it fälle styrka, att Björek verkligen köpt varan af Sel Pling, emedan räkning finnes på densamma; äfvenson: iatt i rekonventionsvä ka ansvar ä Selling 4 po Ste 2 för L. förklenliga insinuationer som stämningen inne 4 håller, hvartill bifall le s. Ho En tru hade i gar låtit till poliskammaren p kl uppkalla en för det han aldrig lite henne gå i fred öfver Kornhamnstorg, utan ständivt 10 med benämningen Komaja,. F i brytelsen erik n menade att den icke I vore så stor, I ingen vore känd på he Usöders. Den äldes till I rdr 32 sk: öm, som jdkur och Tavastgator allad i polisen, fr gen öppen till kl. !V,12 it inne i krogen. Norströ it öppen för att jaga ut flv r hade varit på besök hos en r hennes kammare. Polsren svarade: Ni må nu ha drifvit rörelse i ra eller krogrummet, så pliktar Norström kallad i pe nimaren för fört Of unde J. svara gester och det mationer, att han uti 17 ärs tid haft öfver 809 nare,, och då polisens diarier bure nu aldrig nägon af hans tjen klagat öfver m handling, så vore sädant ett bevis på hvad sätt n behandlade dem. För öfrigt hade gossen uppfört vårdslöst och näsvist, så att J. gifvit hor: i några lar. Gossen ville prompt flytta, men J. be vIstred sådant, under förklarande att han hädanef ov sn icke skulle aga honom, utan om han felade, an ha aa sådant i poliskammaren. Gossen ålndes återväns ktill J., hvilket han under bittra tärar lofrade gör: Umeå. Tör tredje gängen inom en ganska kori tid le hafva vi beklagligen att omtala en barnamörderrae. En inhysesenka viid namn Anna Lovisa Olofsde n Brännlands by af Umeå socken har blifvit rnen att hafva fidt ett lefvande barn, som hon soI dermera afdagatagit och gömt under golfvet aten jiboende kamma Sundevall d. 28 Juni. Siatl. thorsdag befanns Ole Olofsson från Gudmundsbyn i Sköns socken lizgan d5d ä stora landsvägen mellan Sundsvall och Se gers kyrka. Mannen bade här i staden kommit i skap med en bonde från Attmars socken vid na Lars Ersson, med hvilken Olofsson fått åka från Mi den för att begifra sig hem. Då nämnde sällska sder kommit cirka 3s:dels mil från staden, vågsbron, hade d i fyllan och n som det Istäs, troligtvis i oenighet, der id Olofsser ! rer hafva fatt död-hugget. — Under det Ersson bull tIpå att undersöka om Olofsson ännu var vid lif, k e efter vägen, hvilken värmade sig olyvksdes af Ersson, som dervid mt ib R gosse ssätt J. låtit räftaska. Den s gclsen, skyndar till