Aftonbladet – 28 juni 1851, sida 3

födde judar måste deltaga i hvarjehanda allmänna bördor, samt att de af mankön äfven äro underkastade beväringsskyldighet. Det tyckes derföre varc billigt, att de må ätnjuta motsvarande rättigheter. Hvad åter angår de mosaiske trosbekännare, hvilka hädanefter vilja flytta hit i landet, så må samma vilkor gälla för dem, som för alla andra utländningar. I händelse äterremiss beslutas, önskar äfven jag, at: den af hr Wern föreslagna förklaring dervid måtte bifogas. Herr Hesselgren: Säsom ledamet i det utskott, derifrån detta betänkande utgått, anser jag mig börs erinra derom, att jag, såsom reservant, dertill icke bidragit. Det var för mig särdeles oväntadt, att, efter de mänga och längvariga ofverläggningar, derunder man fick höra hvarjehanda loford öfver judarne och de fleste af utskottsledamöterna tycktes böjda för att bevilja dem större rättigheter, — att, säger jag, säsom resultat häraf, få ett betänkande, hvarigenom deras ställning snarare skulle blifva försämrad, och hvilket dessutom tyckes vilja inkräkta på konungens prerogativer. Inom utskottet förenade jag mig väl med friherre af Ugglas i dennes åsigt, att mosaiske trosbekännare ej skulle erhålla rätt till bosättning i landet, med mindre de der inköpt fast egendom. Denna koncession gjorde jag dock emedan en del at atskottsledamöterne, särdeles bönder och prester, ville till alla delar motsätta sig nämnde rättighet. Jag har likväl, i sjelfva verket, aldrig tvekat, att helt och hället bifalla motionerna, i följd hvaraf, oeh då det är nödvändigt att från utskottet erhålla ettredigare utlåtande, jag yrkar återremiss, särdeles som jag icke befarar de af hr Gustafsson häremot framhållna betänkligheter. — I sammanhang härmed, anser jag mig böra, särdeles för representanterna ifrån landsorterna, omnämna en egen händelse. Vi veta, hvilka svärigheter det är för mosaiske trosbekännare att egna sig åt andra yrken, än handeln. Icke dess mindre hade en jude nyligen lagt sig på medieinska vetenskapen, och han absolverade äfven sina examina, samt blef medicine doktor. Han sökte derefter er befattning vid härvarande allmänna barnbördshus oc) erhöll äfven vederbörandes förord. Sundhetskollegium satte sig dock emot hans utnämnande, endast af de: skäl att han, såsom innehafvande nyssnämnde befattning, skulle komma att i vissa fall vicariera för er af Medico-Chirurgiska Carolinska Institutets professorer, hvartill han ieke ansägs lämplig, såsom jude. Denne jude, som på egen bekostnad gjort vetenskapiga resor samt var känd, såsom egande mycken kunskap, var likväl ensam sökande till platsen, och snari sagdt den ende, som var passande till densamma. Derest äterremiss varder beslutad, torde de reflexioner, hvartill ofvannämnda händelse föranleder, äfven böra tagas i betraktande. Herr Gezelius: Sedan mosaiske trosbekännare här riket, genom kongl. förordningen den 30 Juni 1838, blifvit ställde i lika rättsförhällanden med öfrige svenske undersätare, utan andra inskränkningar än som af deras troslära varit föranledde, samt att de, utan Kongl. Maj:ts särskilda tillständ, ej egde köpa fast egendom på landet, så har, måhända, med anledning af den missbelätenhet med de för nämnde trosbekännare sålunda utvidgade rättigheter, som inom landet dä förspordes, berörde kongl. förordning genom kongl. kungörelsen den 21 September samma är undergått den förändring, att deras rättighet at: bosätta sig annorstädes, än i Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona, är vid hvarje särskildt fall af Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Enär säledes, utom i nu antydde hänseenden, mosaiske trosbekännare här redan ega medborgerliga rättigheter, lära de i ämnet väckta motioner egenteligen gå derpå ut, att dem må varda medgifven frihet att, utan särskild nådig tillåtelse, hvar som helst i riket sig bosätta oeh fast egendom förvärfva. Ehuru, i dessa afseenden, både billighetens och humanitetens fordringar synas påkalla något mera utvidgade rättigheter för mosaiske trosbetjennare, särdeles som deras antal inom de för dem nu utstakade tränga gränser börjar alltmer tillvexa och erfordras ett större utrymme för deras verksamhet, torde likväl behörig varsamhet och försigtighet härvid böra iakttagas. Denna min äsigt leder ingalunda sitt upphof från nägon religiös ofördragsamhet, än mindre från nägot underkännande af de goda egenskaper, hvarför mosaiske trosbekännare i allmänhet lofordas. Men jag befarar, att desse, med full frihet till bosättning ä landet eller i de mindre städerne, skola, genom den industriela företagsamhet, som är dem egen, genom de kapitaler, som stå dem till buds, och det kraftiga understöd de af sin nation kunna päräkna, göra ett menligt inträng i vära egne medborgares yrken och näringsfång, särdeles i handelsväg, samt qväfva eller tillintetgöra all annan industri och välmäga inom dessa mindre samhällen, der få eller inga medtäflare kunna emot dem uppstå; hvarförutan de skola öfversvämma landet med de mängfaldiga lyxoch öfverflödsartiklar, hvaraf deras handel vanligen består. — Och dessa enskilda familjer af mosaiske trosbekännare, som, i händelse af fri bosättningsrätt, skulle sprida sig här och der på landsbygden oeh i småstäderne, — ty de skulle ieke, jag är derom öfvertygad, försmåäfven de minsta —, huru skulle de ieke finna sig isolerade bland befolkningen, så i kyrkligt, som socialistiskt afseende? Huru skulle de finna en andlig uppbyggelse för sig sjelfva af nägon offentlig gudstjenst, huru för sina barn erhålla nödig skolundervisning och uppfostran i deras fäders troslära, då för dessa vidt omkring i orterne spridda familjer nägra synagogor eller några skolor lämpligen ej kunde enkom inrättas? Må mar ej invända, att de snart skulle införlifvas med sin omgifning och förblandas med den. Alla tiders och alla länders erfarenhet visar nogsamt, att mosaiske tresbekännare, i hvilka förhällanden som helst, i lyckan, som under förtryeket, aldrig afvika frän sir egen nationalitet, utan, ehvar de finnas, älska at utgöra ett folk för sig. Nägra enstaka fall af öf. vergång till ehristendomen för verldsliga ändamäl jäfva icke denna erfarenhet. — Jag kan derföre under närvarande förhållanden med min röst ej bidraga dertill, att mosaiske trosbekännare må erhälla tillstånd till fri och obehindrad bosättning å landsbyggden oeh i de mindre städerna. Jag kan ej på taga mig ansvarigheten derför, då jag hyser den öfvertygelse, att en sädan frihet för bemälde trosbe. kännare, utan att i nägon betydligare män gagns dem sjelfve, eller landsbyggden oeh småstäderna, haf va skadliga följder, samt att några sympathier der städes ännu ingalunda förefinnas för en sådan föränd ring i nu gällande stadganden. Också kan jag e undgå beklaga, att de mindre städernas ombud inon utskottet finna reservationer i den anda, som ifråga varande betänkande utvisar. Helt annat blifver äter förhållandet, då fråga ä om frihet för mosaiske trosbekännare att få bosätt: sig i de större städerna, der flera familjer kunna fin na rymligare fält för sin verksamhet och utkomst, — der de kunna förena sig i större eller mindre sam fund för gemensam Gudsdyrkan och gemensam bar rauppfostran. Der, inom dessa folkrikare och för mögnare städer, finnes ock en motvigt emot dett: folks egna industriela förvärf och verksamhet. Dt bilfva der goda oeh nyttiga medborgare, emedan dt ieke hafva någon öfvervigt, som nedtrycker eller för qväfver deras omgifning, de finna der lyeka oeh tref nad, emedan de äro i åtnjutande af ett nationel samlif, såsom erfarenheten ådagalagt från de störr städer, hvarest de hittills varit bosatte. I följd häraf, anser jag här infödde eller natura liserade mosaiske trosbekännare böra medgifvras e mera utvidgad frihet, än hittills egt rum, att, uta! särskild ansökan, få sig bosätta i de af rikets störr städer, dem Kongl. Maj:t, efter vederbörandes höran de kan finna lämpligt bestämma. Doek torde det vara mindre ;tjemligt och ändamäls enligt, att läta en sådan frihet, som , utskottet före slagit, vara ovilkorligt beroende af städernas benä genhet eller medgifvande, enär desse, oaktadt d -Ihumana oeh liberala åsigter, som i dettå afseend nu mera af städernes representanter vid riksdagarn Jädagaläggas, mähända ieke med lika varma sympa I thier skulle emottaga de nya medborgarne. Ieke helle