Aftonbladet – 26 juni 1851, sida 3

honom; och oaktadt hans bedyranden om till-, gifvenhet, lät konungen honom tillika med femtio man nedstiga i en slup, samt befallde att göra fast slupen vid hans fartyg. Befallningen blef strax verkställd, och den lilla eskadern fortsatte sin väg, samt följde längs efter Calabriens kuster, utan att förlora dem ur sigte; men kl. tio på aftonen, just då man befann sig på höjden af S:t Euphemiaviken, afhögg kapten Courrand det kabeitåg, som förde honom i släptåg, och roende af alla krafter, aflägsnade han sig från den lilla flottan. Murat hade, fullständigt klädd, lagt sig på sin säng: man underrättade honom om denna händelse. Han skyndade strax upp på däck och kom nog tidigt att kunna se slupen, som flydde i riktning åt Corsika, fördjupa sig och försvinna i mörkret. Han förblef orörlig, utan att visa någon vrede eller uppgifva några rop; han upphäfde blott en suck och lät hufvudet nedsjunka mot bröstet: det var ännu ett blad, som föll från hans förhoppningars träd. General Franceschetti begagnade sig af detta ögonbliks nedsiagenhet hos konungen, för att gifva honom det rådet att icke landstiga i Calabrien, utan omedelbart begifva sig til Triest, för att af Österrike begära den fristad, som det hade tillbjudit honom. Konungen hade nu ett af dessa ögonblick af ytterlig trötthet och nedslagenhet, då hjertat är helt beklämdt: han nekade i början, men samtyckte till slut. I detta ögonblick märkte generalen, att en matros, som lagt sig ibland tägrullarna, var tillräckligt nära, för att höra allt hvad han sade: han afbröt sitt tal och pekade på honom för Murat. Denne steg upp, gick fram och betraktade mannen samt igenkände Luidgi; dignande af trötthet, hade han insomnat på däck. Hans helt naturliga sömn lugnade konungen, som dessutom satte full