Aftonbladet – 26 juni 1851, sida 3

en rörelse, liksom för att hoppa i land; men Murat hejdade honom: Det tillhör mig att först landstigas, sade han; och han skyndade upp på stranden. Han var klädd uti genera:suniform samt hade hvita pantalonger och ridttöflar, ett bälte, hvaruti två pistoler voro instuckna, en guldbrodderad hatt, hvars kokard var fästad med en sleif, hvarpå fjorton diamanter voro infattade; slutligen. bar han under armen den fana, kring hviiken han ämnade förena sina anhängare: Pizzos tornui slog tio. Murat styrde straxt kosan åt staden, frår hvilken han knappt var på hundra stegs afstånd; han tog den väg, som är belagd med stora stenskifvor, ordnade liksom till cn trappa, och som förer dit. Det var en söndag; gudstjensten skulle jus börja förrättas, och stadens hela befolkning var församlad på torget, då konungen anlän. de. Ingen kände igen honom, och hvar och en betraktade med förvåning hans lysande stab; slutligen varseblef Murat ibland bönder na en gammal sergeant, som hade tjent vic hans neapolitanska garde. Han gick fram til honom, lade sin hand på hans axel och sade Tavella, känner du icke igen mig?. Men d karlen icke svarade, fortfor Murat: Jag ä Joachim Murat; jag är din konung; dig till kommer äran att först ropa: Lefve Joachim! Straxt hördes bifallsrop från Murats svit; mer calabresaren förbleftyst, och icke en enda a hans kamrater upprepade det rop, hvartill ko ningen sjelf gfvit signal; tvärtom hördes et doft sorl ibland mängden. Murat förstod dett: förebud till storm. Nåväll sade han til Tavella, om du icke vill repa: Lefve Joa chim, så gå åtminstone att skaffa mig en häst och ifrån sergeant, som du varit, gör jag dig straxt till kapten. Tavella aflfägsnade sig, utan att svara; me!