AT Ae Sö Yttranden af landsortspressen i anledning af Almqvistska katastrofen. . Tvenhe landsortsblad, Jönköpingsbladet och Östgötha Correspondenten, innehålla hvar sin märkliga artikel i anledning af denna händelse. Aftonbladet hade eljest icke ansett det sig tillständigt att reproducera dessa artiklar; mer då de i går funnit rum i Posttidningen, kunne vi äfven här intaga dem: Jönköpingsbladet: Beträffande en sådan man, kar det knappast blifva fräga om graden af brottslighet, det är redan nog att en kollision mellan honom och kriminallagen kunnat komma i fråga. Alla som pergonligen känt och umgätts med Almqvist, skola säkert instämma deri, att de ansett honom ej allenast för juridiskt oförvitlig, utan äfven i många fall lika mycket i moraliskt som intellektuelt hänseende öfrerlägsen mängden. Det är derföre ursäktligt om man i trots af allt, ända till sista stunden är böjd att betvifla, det de upprörande berättelserna hafva den ringaste skymt af grund. Men om de likväl hafva det. huru var då ett sådant fall möjligt? Skall man med skalden förklara det st, att ju högre bergets spets, dess brantare derunde, eller skall man omfatta Aftonbladets förmodan, att A: blifvit besatt at en demonisk förvillelse eller monomani, eller skall mar slutligen antaga, det en högre makt velat gifva en i vår tid mähända behöflig varning, att menniskan: egen kraft, den vare aldrig så stor, ej är tillräcklig hälla henne fast vid det goda och rätta? Kanske kommer man sanningen närmast genom att antaga alla tre satserna. Huru som helst, utgör emellertid denna händelse ett bland de på en gång bedröfligaste och märkvärdigaste exemplen på den menskliga ofullkomligheten. — Frän politisk sida sedt, mäste man med Örebro Tidning instämma deri, att det icke minst sorgliga i den inträffade händelsen är, att A. var sedan mänga är tillbaka medarbetare i Aftonbladet och en medkämpe för den liberala saken. De moraliska dödsfall, som inträffat på sednare tide: bland denna saks försvarare, skulle kunna komma er menniska att förtvifla om den liberala saken, deres man ej hade den lefv:ande vissheten, att sanningen gär segrande fram gemom tiden, äfven om mänga a dess redskap falla. Östgötha Correspondenten : v Oaktadt man alltid hög värderat Almqvists stora och ovanliga stilistiska för mäga, som gjorde honom till en at Sveriges förnäm. sia litteratörer, har omdömet om honom säsom men. niska, framför allt bland dem, som närmare insräng i hans karakter, alltic varit mindre godt. Det vore ieke omöjligt, att om 1onom samla en mängd handlingar, af mer eller nindre betydelse, vid hvilka alla det klibbar någonting dåligt, orent. Hans ställning inom Sveriges mest spridda tidning, jemte hans egn: ovanliga författare-egenskaper, äfvensom den jesuitism, hvarmed han visste att beslöja sig, samt slutligen det sätt, hvarpå han förstod att förskaffa sig fördelaktiga omdömen om sina arbeten, upprätthöll hans personliga anseende, under det han likväl visserligen fruktades af mängen, aldrig älskades af nägon. Almqvist var nemligen ibland de få menniskor, som, utan att man egentligen vet hvarför, man gerna drar sig ifrån, emedan man af instinkt tror sig befara nägonting : deras sällskap. Det brott, hvarför han nu anklagås, är af den mest lugnt beräknade egenskap, ehuru de hvarken vittnar om skarpsinnighet eller snille. De var också i spräket, i stilen, som Almqvist säsom för fattare var störst, i kompositionen var han alltid sämst. Han är nu afslöjad, det kom sig förmodligen dera att han nu var mogen. Vi äro öfvertygade om att kgl.: sekreteraren Hjert: kände mannen lika väl som författaren till dessa ra der, oeh ändå bättre; men tro oss äfven veta, att h Hjerta just derför oeh uti frägor rörande Aftonblade alltid hade ett vaksamit öga på honom. Atthr Hjert: för öfrigt ville begagn:a sig af hans obestridliga kun skaper oeh af hans alltid rörliga och lifliga penn: kan väl ieke läggas hr Hjerta till last. Sålänge h Almqvists öfriga operationer inskränkte sig oeh har bibehöll den almänn: rösten på sin sida, förefanns ej skäl att afskeda hmom. Säkert är äfven, att hi Hjerta mindre hyste vinskap för hr Almqvist, än han hyste den vackra oeh ädla afsigt att rädda honom ifrån, för att sä uttrycka oss, en dälig konduit, ge nom att skänka honom lugn och oberoende ekonomisl ställning. Och ehburuvöl vi, med alla andra, nödvän digt måste beklaga och fasa för den katastrof, son nu inträffat -— gratulerra vi Aftonbladet till den för lust det gjort, emedan,, oaktadt hr Hjertas allvarlig: uppmärksamhet, ätskillliga artiklar dock tid efter an nan inlurendrejades dieri af hr A. Vi finna gansk: naturligt, att Aftonblacdet sökt gifva hr Almqvists dä en så mild färg som mmöjligt, emedan öfverraskninge oeh smärtan vid hans fall mäste, under så nära af färsförhållanden, uttagia sin rätt; men vi äro öfver tygade om, att då känslan fätt sin tillbörliga offer gärd, det lugnt oeh rättvist pröfvande omdömet skall utan alla aberratioaer, fälla den slutliga domen; er dom, som måste blifva så mycket strängare, som fe. nomenet är ovanligt, och den allmänna moralen nt eger större anspråk än i vanliga fall. Vi böra vid den sednare här citerade arti keln tillägga, att det ej tillkommer oss när mare ingå uti upplysning i anledning af d anspelningar, Östgötha Correspondenten hä gör, och hvilka vi i allt fall måste förklar nog hårda, hvad antecedentia beträffar; me; Östgötha Correspondentens reflexioner i an ledning af Almqvists förhållande till hr Hjert torde åtminstone i det afseendet förtjena upp märksamhet, att hr Ridderstad under en län e tids vistelse i Stockholm redan för ett pa år sedan hade tillfälle att se och bedöm egenskapen af der personliga relation, son egde rum emellan Almqvist och Aftonbladet förläggare; en relaton, åt hvilken man efte Almqvists fall från ett och annat håll försök att gifva färgen af intim förtrolighet. ONOREEI