Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 1

MURAT.) ALEXANDRE DUMAS. Klockan tio på aftonen gick konungen ned till stranden. Båten, som skulle afhemta honom, var ännu ej på mötesplatsen; men denna gång behöfde man ej frukta att den skulle uteblifva; viken hade under: dagens lopp blifvit rekognoscerad af tre vänmer, som egnat sig åt olyckans tjenst: det var Herrarne Blancard, Langlade och Donadiere, allla tre officerare vid flottan, män med hufvud och hjerta, som vid sitt lif hade förbundit sig att föra Murat till Corsika, och hvilka verkligen nu skulle våga lifvet för att uppfylla sitt löfte. Murat fann således utan oro, att strancen var öde: detta dröjsmål skänkte honom, tvärton, några ögonblick af barnslig glädje. På detta lilla jordstycke, denna landtunga, hämgde sig den olycklige biltoge ännu fast vidl Frankrike, hans moder, då deremot, sedan han en gång satt foten på detta fartyg, som skulle bortföra honom, skiljsmessan skulle bllifva långvarig, om icke evig. Midt under dessa betralktelser spratt har pösigt till och uppgaf en suck: han varse. lefjust, i den sydliga nattens genomskinlig: mörker, ett segel, som likt en vålnad smög fram öfver vågorna. Snart hördes en sjömans sång; Murat igenkände den öfverenskomna sig; nalen; han besvarade den genom att afbränn: fängkrutet på en pistol, och strax styrde båten mot land; men då den gick tre fot djupt måste den stanna på tio eller tolf stegs af. stånd från land; två karlar hoppade strax hafvet och vadade till stranden, den tredj Jåg ännu, insvept i sin kappa, qvar vid rodret Nåväl, mina tappra vänner, sade konun ) Se MM Ul och 142,