Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 1

detta ögonblick en olycksaning hade fattat honom; atthan ej kunde slita sig lös ifrån denna strand, och att han flera gånger haft lust att ropa konungen tillbaka; men, likt en drömmande, öppnade han munnen, tan att något ljud derifrån utgick. Han fruktade att synas vansinnig; och först klockan ett på morgonen, således två och en half timma efter båtens afsegling, återvände han med en förfärlig nedslagenhet i sin själ. Beträffande våra oförvägne sjöfarande, så hade de fördjupat sig i det breda pass, som förer från Toulon till Bastia, och i början syntes utgången, i konungens ögon, bli motsatsen af hvad sjömännen förutspått: vinden, i stället att blåsa starkare, stillade sig småningom, och två timmar efter afresan gungade båten på vågorna utan att hvarken skrida fram eller tillbaka, och med hvarje minut blef hafsytan allt jemnare. Helt sorgset åsåg nu Murat huru det fosforglänsande kölvattnet, som den lilla farkosten lemnade efter sig, försvann a detta haf, der han trodde sig vara fastkedjad: han hade repat mod emot stormen, men kunde det ej emot stiltjen; och utan att ens afbryta sina reskamrater, på hvilkas oro han misstog sig, lade han sig i bottnen af båten, insvepte sig i sin kappa och, tillslutande ögonen, som om han sofvit, öfverlemnade han sig åt sina tankar, hvilka nu voro vida oroligare än hafvet. De begge sjömännen, som trodde honom sofva, förenade sig snart med styrmannen, och i det de satte sig vid rodret, började de att hålla rådslag. Ni har gjort orätt, Langlades, sade Donadieu, uti att taga en så liten eller en så stor båt: utan däck kunna vi ej trotsa stormen och utan åror komma vi ej ur fläcken i den här sti!tjen. Vid Gud! Jag hade ej annat val. Jag måste taga hvad jag kunde få, och om tiden