Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 1

muvida ers majestät är rädd för en kanonkula... Hvad vi yttrat, hade endast afseende på er, sirey men hvad skulle väl en storm betyda för sådana sjögastar som vi äro?, Låt oss då: ge oss afl utropade Murat, i det han drog en suck, Farväl, Marouin!.. Blott Gud kan belöna er för hvad ni gjort för mig. Jag är till er tjenst, mina herrar. Vid dessa ord fattade de begge sjömännen i konungen, lyfte honom upp på sina axlar, och gingo med honom ut i hafvet; efter ett ögonblick var han ombord, Blancard och Langlade stego i båten efter honom, Donadiere stannade qvar vid rodret; de begge andra officerarne åtogo sig manövreringen och började med att utbreda seglen. På ögonblicket tycktes den lilla båten få lif, liksom en häst, då han känner. sporrar, sjömännen kastade en sorgfri blick åt land, och Murat, som kände, att han bortfördes, vände sig nu emot sin värd och ropade åt honom för sista gången: Ni har er marchruta till Triest ... Glöm ej min gemål! ... Farväl!... Farvälls Gud beskydde er, sire,, hviskadeMarouin. Och ännu några ögonblick kunde han, tack ivare det hvita seglet, som aftecknade sig i mörkret, med sina blickar följa båten, som hastigt aflägsnade sig; slutligen försvann den ur sigte. Marouin qvarstod ännu en stund på Istranden, ehuru han ingenting såg; då nådde honom ännu ett genom afständet försvagadt rop: detta rop var Murats sista farväl till Frankrike. Då herr Marouin en afton, på sjelfva det ställe, der händelsen tilldragit sig, berättade mig de omständigheter deraf, hvilka jag nu skildrat, voro de ännu så närvarande för hans sinne, ehuru tjugu år sedan dess förflutit, att han noga påminde sig äfven det minsta af allt hvad som förefallit vid denna nattliga embarkering. Han försäkrade mig, att ifrån