Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 1

gen, i det han gick Blancard och Langlade ill mötes, ända till dess han kände vågorna skölja sina fötter, ögonblicket är kommet, cke sant? Vinden är god, hafvet lugnt; vi måste resa. Jan, svarade Langlade, ja, sire, vi måste esa, och likväl vore det kanske klokare att ippskjuta dermed tills i morgon., Hvarföre det? återtog Murat. Langlade svarade ej; men, vändande sig not vester, upplyfte han handen, och hvissade, enligt sjömännens vana, för att få god vind. Det der är öfverflödigts, sade Donadicre, som qvarstannat i båten, här komma nu de första vindstötarne; och snart får du mera vind än du vill ha... Akta dig, Langlade; akta dig; ibland händer, att man uppväcker en storm genom att ropa på vind., Murat spratt till; ty det tycktes som om denna varning, hvilken kom från hafvet, gifvits honom af vattnets andar; men intrycket deraf var helt kort, och snart hemtade han sig helt och hållet. Så mycket bättre,, sade Murat, ju starkare vind, vi få, desto fortare komma vi åstad. Jan, svarade Langlade, men Gud blott vet hvart den kommer att föra oss, om den fortfar att vrida sig i denna riktning. Res icke i natt, siren, sade Blancard, instämmande i sina båda kamraters varning. Men hvarföre det då? Ni ser ju denna mörka strimma, icke sant? Nåväl! vid solens nedgång syntes den knappt, och nu betäcker den till en del horisonten; om en timma finns ej cn enda stjerna qvar på himmelen.n Ar ni rädd? frågade Murat. sRädd!s svarade Langlade; för hvad då? för stormen?, och han höjde på axlarna, Det är ungefir detsamma som om jag frågade hu