Aftonbladet – 23 juni 1851, sida 3

vinna tröttheten; han hade insomnat. Marouin vekade ett ögonblick huruvida han skulle återsalla honom till detta kringirrande och plågsamma lif; men det var intet ögonblick att förlora. Han väckte honom alltså. De begåfvo sig genast på väg till stranden; morgondimman läg utbredd öfver hafvet. Man unde ingenting urskilja på tvåhundra stegs afstånd; de måste således vänta, tills det hunnit klarna. Slutligen började solens första strålar att draga till sig denna nattliga dimma; den skingrade sig, sväfvande öfver hafvet, likt molnen som sväfva på himmelen. Konungens spejande öga riktades på alla de fuktiga dalar, som lågo framför honom, dock utan att kunna urskilja något; likväl hoppades han ännu att bakom detta rörliga förhänge slutligen kunna varseblifva den. Småningom klarnade horisonten; lätta dunster, liknande rökångor, sväfvade ännu en stund öfver hafvets yta, och i hvar och en af dem trodde sig konungen igenkänna sitt skepps hvita segel. Småningom försvunno de helt och hållet; hafvet syntes nu i hela dess omätlighet; det var öde. Briggen, som ej längre vågat vänta, hade afseglat under natten. Välan, sade konungen, i det han vände sig till sin värd, — lotten är kastad, jag reser till Corsika., Samma dag blef marskalk Brune mördad Avignon. IH. . Corsika. Det är ännu på denna samma strand vic Bonette, vid denna samma vik der vi set Murat förgäfves vänta på jullen från han brigg, som vi återfinna honom den 22 Au gusti samma år, ännu alltid åtföljd af si trogne värd. Det var nu icke längre af Na poleon som han hotades, det var af Ludvi XVIII han blifvit förklarad i akt: det va