Aftonbladet – 23 juni 1851, sida 2

Champ-de-Mars, och atthan nu afbidade denna persons ankomst. Efter denna förklaring, oaf officern honom tilstånd att qvarstanna samt gick tillbaka in i vakten. Skildtvakten fortsatte, troget iakttagande subordinationens pir, sin afmätta gång fram och tillbaka, utan att vidare oroa sig öfver en främlings YÄrvaro. Några minuter sednare nalkades en grupp ft flera personer från sidan af fabrikerna. Himlen var herrlig, månen glänste. Marouin genkände Bonafoux och närmade sig honom. Kaptenen fattade strax hans hand, förde honom fram till konungen, och sade: sire, se här den vän, om hvilken jag talat med er.n Derpå vände han sig till Marouin, tilläggande: se här konungen af Neapel, biltog och andsflyktig, som jag nu anförtror åt er. Jag vill icke tala om möjligheten, att han en dag skulle kunna återtaga sin krona; det vore att beröfva er hela förtjensten af en vacker handing . . . Tjena honom nu såsom vägvisare; vi skola följa er på långt håll. Konungen och advokaten begäfvo sig omedelbart på väg; Murat var då klädd i en blå rock, halft militärisk, halft civil, och igenknäp pt ända upp till halsen; han hade hvita underkläder och stöflar med sporrar. Hans hår var långt; han hade stora mustacher och yfvigt kindsk kägg, som gick ihop under hakan. Under hela vägen gjorde han sin värd frågor, rörande belägenheten af det ställe, han skulle komma att bebo, och möjligheten att i händelse af oförmodadt larm kunna uppnå hafvet. Vid midnattstiden anlände konungen och Marouin till Bonette; den kungliga sviten upphann dem efter tio minuters förlopp: den bestod af omkring trettio personer. Denna lilla hop, den afsatte konungens sista hof, drog sig efter intagandet af några förfriskningar tillbaka, för att sprida sig i staden och dess