Efter det sammanträffande vi nyss skildrat, drog sig ex-konungen af Neapel tillbaka till sin brorson, som var fregattkapten och het Bonafoux; men denna tillflyktsort kunde han blott någon tid begagna, emedan slägtskapen nödvändigt måste väcka misstankar hos vederbörande. Föjaktligen var Bonafoux betänkt på att förskaffa sin farbror en säkrare fristad. Han erinrade sig en advokat bland sina vänner, hvars omutliga redlighet han kände, och redan samma afton infann han sig hos honom. Etter att hafva talat om helt likgiltiga ämnen, frågade Bonafoux advokaten om han icke hade ett landthus vid hafsstranden, och vid det jakande svar, han nu erhöll, inbjöd Bonafoux sig sjelf att påföljande dag frukostera hos honom; att förslaget med nöje antogs, kan man väl föreställa sig. Dagen derefter, på bestämd timma, anlände Bonafoux till Bonette; så kallades det landtställe, som beboddes af herr Marouins hustru och dotter. Beträffande honom sjelf, så hindrade honom hans tjenstgöring att på längre tid lemna Toulon. Efter de första öfliga helsningarna, närmade sig Bonafoux till fönstret, i det han vinkade åt Marouin att göra honom sällskap. Jag trodde, sade Bonafoux med oro till advokaten, jag trodde, att ditt landthus låg närmare hafyet.