Aftonbladet – 21 juni 1851, sida 2

Man känner redan hurn detta fälttåg slutades. General T., öfvergifven af sina soldater, var bland de sista som ankommo till i Neapel; österrikarne följde honom tätt i spåren. Prins Frans, hvars mod ännu mera istärktes af deras : vars. fnsåg numera iställning öfverflödig, och han landsförviste. såsom rebeller och högförrädare, dem, hvilkas ;fullmakter han tre veckor förut hade undertecknat. I Dock verkställdes landsförvisningen icke I särdeles hastigt, hvarföre också generalen en afton, då han fuörtärde en glace på kafcet ToTedo, rakade bli föremål för en näsvishet, den han bestraffade med en örfil. Den som erhöll denna örfil var en österrikisk öfverste; han fordrade upprättelse och generalen var icke sen att bevilja honom den. Öfversten bestimde alla vilkoren, hvilka utan anmiärkning antogos af generalen; deraf följde ock, att förberedelserna till striden snart voro gjorda; mötet beramades till dagen derpå. De skylle slåss till häst och på sabel. Följande dag på utsatt tid infunno sig de begge motståndarne på mötesplatsen; men antingen måtte sekundanterna ha missförstått hvarandra, eller också hade generalen glömt ett af vilkoren för striden; nog af, han anlände till platsen, åkande i en hyrvagn. Vittnena föreslogo nu öfversten att slåss till fots; men han ville ej samtycka dertill. Generalen fränspände då en af vagnshistarne, satte sig upp på den, utan att låta förse den hvarken med sadel eller betsel, och redan i tredje utfallet dödade han öfversten. Denna duell gjorde genast T. mycken heder, i anseende till hans dervid älagalagda mod och kallblodighet; men i öfrigt förbättrade den ej hans ställning. Åtta dagar sednare erhöll han befallning att lemna Neapel, hvilken stad han sedermera aldrig äåtersett.